Barometern Oskarshamns-Tidningen - Blogg - Henrik Rydstr�m

Shahktar var bra!

Henrik Rydstr�m — Tue, 09 Feb 2010 21:24:54 +0100

"Ska någon ha kaffe" undrar Emin och får springa iväg och hämta ett gäng koppar och Abiola frågar Erik om han "wants to be destroyed", de två har en intern uppgörelse i Fifa 10, Erik gick fram till 7-2 i matcher, men nu har Abiola fyra raka segrar och Erik flackar med blicken, han har börjat tvivla, "now I know how you play" säger Abiola och Erik försöker stärka sig med att om Abiola kan vinna fyra i rad kan han göra detsamma, det vänder snart, det vänder snart och bredvid oss fortsätter Lantz en utläggning om de bästa college-filmerna och Thorbjörnsson får i uppgift att ranka de fem bästa och här och där snackas det Shahktar, killarna är djupt imponerade av vad vi fick möta, fast jag tycker att det trots allt är ett helt okej resultat mot Uefacup-vinnarna, i synnerhet med den frånvaro av spelare vi hade och med det täta matchandet som vi är inne i (Shahktar har något bredare trupp, det sägs att de har 60 spelare med sig hit) och det snackas om små brassar som var pilsnabba och Abiola vet vad var och en kostade att köpa och Tobinho var med all rätt nöjd med sin insats och han tyckte de flesta i laget gnuggade på riktigt bra och jag snackade med killarna efter matchen, ytterbackarna fick mycket att stå i och Emin sa "att de slaktade oss!" och mittfältet fick slita ont i alla förflyttningar, Erik gjorde ett hästjobb, men var helt slut efter, sa han, "de gav oss en lektion" och Åhlander snackade om den där jobbiga känslan att aldrig vara riktigt nära, att försöka störa dem och pressa dem, men inte riktigt lyckas hela vägen och så frustrationen att få för korta anfall, att allt defensivt jobb gör att man inte orkar ha ett eget spel, men oavsett vad är vi fortfarande i uppbyggnad och igår fick Jael spela och han är inte alls inskolad i vårt system så väldigt många saker kan fortfarande bli väldigt mycket bättre.

Min krasslighet går mot det bättre, även om det idag inte är helt bra. Jag har sovit och läst. Läser PO Enquist Ett annat liv. Tycker den är bra.

Det sm�g sig p�

Henrik Rydstr�m — Mon, 08 Feb 2010 14:13:38 +0100

Något smög sig på under gårdagen.

Ibland kan det bli så när man laddar ur. Man öppnar upp sig, blottar sig och blir mottaglig.

Och jag kände lite att jag laddade ur med först match mot Åtvidaberg i 10 minusgrader, fyra dagar senare match på ett annat underlag mot starka FCK och bara två dagar efter det hårt gnugg mot Molde.

Jag försökte mota bort det där smygande med att vila, sova och ta värktabletter, men det hjälpte inte.

Idag är min vilopuls alldeles för hög, jag nyser, jag är snuvig och det gör ont i kroppen.

Krasslig, helt enkelt.

Hittills i år har jag kunnat träna varje pass och spela varje match - jag var inte ens sjuk under ledigheten, vilket jag alltid annars är - och tanken var att jag skulle starta även idag mot Shaktar. Men om kroppen känns så här betyder det att den inte återhämtar sig efter en löpning och mot Shaktar kommer det krävas en och annan löpning.

Vårt läkarteam gav mig precis spelförbud.

Nu är jag inte direkt oroad för lagets skull, vi har visat att vi har bredd och kan slänga in någon annan som gnuggar på.

Men för min egen skull hade det varit kul att få tjafsa lite med ukrainarna.

Jag får försöka kurera mig istället. Ligga och läsa. Dricka Kan Jang.

Pratade nyss med Marcus Andreasson i Molde. Han antydde att de skulle slå FCK. Om vi slår Shaktar vinner vi gruppen.

Tr�ningsl�ger, tr�ningsl�ger, �h, dessa tr�ningsl�ger

Henrik Rydstr�m — Sun, 07 Feb 2010 21:26:30 +0100

Återhämtningsdag igår, alltså och idag var det träning på morgonen och de hårda sängarna hade gjort min rygg stel till förbannelse och jag var inte direkt smidig till en början och vi nötte försvarsspel och övningen handlade om att kunna försvara med sju gubbar mot ett attackerande lag och när träningen var klar orkade Tobbe och jag inte duscha, "vi spaar efter lunchen istället" och vi flöt in i det där sköna som träningsläger kan vara, då man inte behöver fundera på vardagsbekymmer som städning, tvättning, matlagning, det handlar bara om att ha nästa samlingstid i huvudet (vilket kan vara nog så jobbigt) och man har vänner runt omkring sig hela tiden, men man kan vara själv också och Tobbe och jag satte igång X-boxet, vi ville köra ihop i Call of Duty, men av någon anledning kan vi inte spara i co-läget och vi valde istället Virtual Tennis, jag var Nadal, Tobbe Federer och igår vann Tobbe tre matcher i rad, nu vann jag och jag vann och jag vann och Tobbe blev allt mörkare i blicken, "returmatch, nu!" och det blev returmatch på returmatch och lite senare på kvällen, i ett rum intill vårt, hade Jimmie och Lantz och några till lånat Nannes projektor och filmduk och kollade på film och på frukosten dagen efter satt Lantz och tjoade, tydligen hade det varit en college-film med många nakna bröst, han var i extas och det visade sig att de från början bara var några stycken som kollade, men eftersom lägret pågått en tid började det bli de tiderna när minsta lilla kvinnlig fägring lockar till uppmärksamhet och snart hade de där några som kollade college-film blivit ett helt gäng, men Tobbe och jag stod över och Tobbe satt plötsligt med halvfärdig frisyr, nertill var det klippt, men upptill fortfarande långt, Wastå skulle trimma Tobinhos frisyr, men halvvägs in i trimningen slutade maskinen fungera och Magnus Carlson, Weeping Willows. stenhård hammarbyit och med Sveriges kanske bästa röst, messade, han och Petter var i Marbella och spelade in musikvideo, var det läge för att stråla samman någon av dagarna, undrade han och det tyckte jag att det var och sedan blev det måltider, måltider, måltider, sköna, goda måltider med kaffe och glass och färsk frukt efter och vi insåg nog samtliga att vi har det rätt bra och visst saknade vi våra döttrar, våra barn och en och annan saknade också sin flickvän, sambo eller fru, men trots saknaden hade vi det rätt bra.

Och efter tre dagars diplomati fick Tobbe och jag äntligen byta till ett rum med en soffa.

Och med balkong ut mot havet.

Så i natt sover jag i soffan.

En dag av �terh�mtning. Lite bad, lite naket, lite sol.

Henrik Rydstr�m — Sat, 06 Feb 2010 16:02:07 +0100

pojkar. Undertecknad, Thorbjörnsson, Tobbe E

6-4-seger mot norska ligatv�an

Henrik Rydstr�m — Sat, 06 Feb 2010 01:07:29 +0100

Match igen, men bara en dags vila emellan, men kroppen kändes helt okej på morgonträningen och innan lunchen passade Tobinho och jag på att glida ner i den varma poolen och det gjorde gott och efter en tupplur var jag redo för match. Till höger på ett centrerat tremannamittfält och vi kom till matcharenan för att hinna se Shaktar-FCK och danskarna var bra, riktigt bra och sedan var det vår tur och vi började inget vidare, jag kände mig i ärlighetens namn rätt vilsen, men vi tuggade oss in i matchen, vi började komma rätt och successivt ökade aggressiviteten och när den väl var anständig vann vi boll och fick omställningslägen och där tog vi flera gånger i rad rätt beslut. Molde gjorde visserligen lite snöpligt 1-0, men sedan hittade jag Sobra, som i sin tur briljant spelade fri Ricardo som kvitterade och sedan löpte Abiola loss och satte 2-1 och när Sobra fick ont och klev av kom Smiley in och smekte in 3-1.

I paus talade Nanne om att hålla uppe aggressiviteten, men vi fick en löjligt straff dömd mot oss direkt i andra och Molde fick känning. Men vi hade matchen igenom en förmåga att svara på varje drag och när Molde reducerade stänkte vi omgående in 4-2 och i det här läget började det slå över för mig, jag käftade med allt som hade puls och de norska guttarna tittarna förvånat på varandra, det var som om de aldrig hade varit med om något liknande, men jag kunde inte stoppa mig, det pumpade en massa adrenalin i kropppen och jag var förbannad på den usla domartrion och på Moldespelarna som hade mage att klaga på samma trio - det var ju VI som var förfördelade, inte Molde - och till slut fick jag förklara för deras kapten att jag ibland, men bara ibland, inte var helt frisk i huvudet där ute.

Jag kände mig förvånansvärt pigg med tanke på att jag gjorde 90 tuffa minuter i onsdags och orkade sätta press och ta löpningar och Zlatan berömde mig efter matchen, "idag var du som Javier Zanetti" och när ett Inter-fan säger så smackar man i sig.

6-4 till slut och det känns givetvis inte bra att släppa in fyra mål när matchbilden var som den var, det kändes lite som gamla synder från fjolåret gick igen och vi måste skärpa upp koncentrationen. Vi måste kunna bibehålla koncentrationen i 90 minuter.

Nu har vi ätit och Moldespelarna, som åt samtidigt, gick med böjda huvud och jag snackade med Mackan Andreasson, som mest skakade på huvudet.

Imorgon är det sovmorgon.

"Mjuk madrass"

Fri, 05 Feb 2010 07:24:04 +0100

Vi somnade sent och klev upp sent och vid frukosten smälte toasten i munnen på oss, så möra och fina var de, dock kanske inte särdeles nyttiga, men det nyttiga får aldrig bli övergripande och sedan samlades startelvan i hotellets lilla gym, vi tvättade musklerna, som det så fint heter och det pustades och stånkades och det var en del muskelfästen, leder och andra kroppsdelar som var möra efter 90 minuter i bra fart på gräs kvällen innan och när tvättningen var över gled vi ner i det varma poolvattnet och sedan bastade vi och spaade och mådde gott och det gjorde under med kroppen, snart kände man sig som den 22-åring man inte längre är och eftersom eftermiddagen blev ledig samlades ett gäng på rum 114, det var dags för en Fifa-turnering och jag tog mig en titt, "jag är bäst" sa alla i en mun och jag undrade hur de som inte skulle vinna turneringen skulle kunna förklara bort förlusten.

Tobbe och jag försökte byta rum, sängarna är benhårda, vilket frestar på min rygg och vi ville ha ett rum med soffa (vårt rum saknar nämligen just soffa) som jag kan sova i. Så gjorde jag ifjol. Det var dock omöjligt, men de lovade att ordna en mjuk madrass åt mig. Men jag vet inte om det blev så mycket bättre. Städpersonalen bäddade med en tunn filt under lakanet, det skulle alltså vara den mjuka extramadrassen. Äh, det löser sig.

Vi närde storslagna planer om hur ledigheten skulle bedrivas. Men det stannade vid läsning TV-spel och tupplurar.

Vilket kanske är det allra bästa sättet att vara ledig

Jag tycker det var helt okej mot FCK

Henrik Rydstr�m — Thu, 04 Feb 2010 01:13:51 +0100

Klockan är mycket, vi har ätit en sen, sen middag på hotellet och först nu, runt 23.30, kan vi duscha.

Men så kickade inte matchen mot FCK igång förrän 19.30 och eftersom det tog sisådär 40 minuter i buss från arenan till hotellet blev det så här.

Matchen, ja. Jag hade vissa farhågor på förhand. Vi brukar inte vara sprakande när vi beträder gräs för första gången. Och då brukar vi möta klart beskedligare motståndare än FCK.

Shaktar-Molde spelade innan vår match och Shaktar bjöd på ett makalöst fotbollsmål och jag undrade var Norges forne förbundskapten, Drillo - som stod vid sidan av planen - tyckte. Han sa ju någon gång att efter ett visst antal passningar var det lika bra att ge motståndarna bollen, man skulle ändå inte göra mål. Nu fick Shaktar (med en man mindre) bollen i eget straffområde och kortpassningsspelade sig hela vägen upp och gjorde 3-0.

När deras match var slut fick vi beträda planen och den var bra, väldigt bra. Planen. Men vi saknade vatten, tydligen hade Shaktar tagit med sig även vår ranson, men till sist lyckades någon skaka fram dricka och innan matchen talade vi om aggressivitet och vilja att spela vårt spel och det gick inget vidare i inledningen av matchen, vi kände oss vilsna på den stora planen och FCK satte bra fart på bollen.

Sakta, men säkert började vi få tag i dem och en sak har vi lärt oss av spel i Europa - man kan inte bara försvara sig, man måste ha ett eget passningsspel. Och det började vi få och chansmässigt var det jämnt halvleken ut. Men det var FCK som gjorde målet och egentligen var det inte så mycket att säga om. En spelvändning, Stefan Larsson utmanades en mot, jag stötte till och försökte ge honom understöd, men kunde inte hindra inspelet snett bakåt mot vår straffpunkt och där mötte en FCK-spelare på volley och satte bollen rasande snyggt.

I pausen efterlyste Nanne större aggressivitet, större vilja att vinna närkamper och vi förstod vad han menade. Vi tog med oss konstgräsfotboll ut på gräsplanen i första halvlek. På konstgräs blir det få dueller och närkamper, bollen rullar så snabbt att man mest springer efter bollen, men efter paus blev det bättre och efter Tobinhos torpednick och kvittering kändes det bra. Vi fick till längre anfall, FCK skapade föga och vi kände att vi orkade.

Men så trampade Tobbe Eriksson snett och fick byta och vi gjorde ett gäng ytterst offensiva byten och balansen i laget blev kanske inte den bästa, Santos hamnade på vänsterkanten och hans kantovana lös igenom, med följd att Stefan Larsson exponerades lite väl mycket, han fick möta två, tre motståndare själv och efter ytterligare en spelvändning kom ett inlägg och det kunde Cesar stöta in.

Två inspel, två mål från FCK:s sida och det kändes frustrerande. För så mycket mer än så hade de inte.

Vi försökte trycka på framåt, men det märktes i slutet av matchen att vi behöver bättre samspel. Jael kom in, men ingen av oss känner honom som spelare än och det gjorde att vi höll i bollen i situationer där vi kunde satt den på honom och jag kände att jag vid några tillfällen blev för feg i passningsspelet eftersom jag inte riktigt visste hur Marcel, Santos eller Jael ville ha bollen ( i jämförelse med hur det var med Rasmus och David i fjol, de kunde jag spela nästan i blindo på, jag visste exakt vad jag hade dem). De där sakerna kommer bli bättre med tiden.

I övrigt är jag tillfreds. Både med min egen känsla där ute och med lagets. Givetvis finns det många saker att förbättra, Nanne räknade upp ett dussin för oss efter matchen, men samtidigt kändes vi tämligen stabila. Paulus och Tobinho var ett kraftfullt mittbackspar som parerade inte bara luftrummet utan också spelet på marken.

Sen match betyder sovmorgon imorgon.

Gott.

Tobinho ompr�var sitt nej till landslaget

Henrik Rydstr�m — Wed, 03 Feb 2010 13:33:02 +0100

En mulen himmel, regn i luften och vi kom till träningsplanen och insåg att vi nog borde tagit på oss en tröja till.

För startelvan i kvällens match blev det ett lätt pass. Jogg, teknik och sedan fasta situationer innan vi kunde titta en stund på övriga i truppen, som körde tempospel.

När vi gick till bilarna stod Erik Hamrén och Jörgen Lennartsson och samspråkade, vi hälsade och jag sa "hoppsan, här står hela landslagsledningen" och la till: "Tobbe tackar fortfarande nej till landslaget, om ni nu undrar."

Lennartsson och Hamrén log, men Tobbe högg in: "Jag kanske ändrar mig nu när det är ny tränare."

Det var en utsträckt hand. Ett försoningsförsök.

Som möttes med tystnad.

En riktig dag i Estepona

Henrik Rydstr�m — Wed, 03 Feb 2010 00:00:32 +0100

Första hela dagen i Estepona och vi gick ut lugnt. Först en stor och trevlig och härlig frukost och sedan blev det videogranskning, Nanne visade United-City och vi fick titta en kvart i taget, svara på Nannes kluriga frågor och när videostunden var över var det framför allt en fundering vi hade - vad är en kontring? Är det kontring att anfalla mot sju eller åtta, eller nio motståndare eller är det så att det mesta är kontringar, fast vissa har bättre eller sämre förutsättningar än andra? Vi var inte riktigt överens.

Eftersom Wastås parhäst Brase-Lasse inte längre lirar hos oss kamperar han själv. Men han är ofta sällskapssjuk och Tobinho och jag tar givetvis hand om honom, bjuder in honom till oss, gosar med honom, kliar hans ego, berömmer honom, "vad fin och go du är idag, Mister Wastå" och han kluckar nöjt och idag smörade vi extra mycket, det var trots allt hans 34:e födelsedag och han fick också ett fyrfaldigt leve vid kvällsmaten, men han han var missnöjd, "varför stod inte alla upp när de hurrade för mig?".

På eftermiddagen blev det fotbollsträning och det var sant. Det där om de borttagna fartguppen. De var avsevärt färre nu och det blev inte alls så guppigt att åka till träningsplanerna. Vi skuttade ut på gräset, men det spelar ingen roll om man varit med om det tidigare, den första grästräningen är ALLTID märklig. Några av oss hade nya skor på oss, det var nya bollar (Pumas senaste sort är som Adidas studsbollar) och vi kom från det förlåtande konstgräset till en gropig plan med bollar som hela tiden var i knähöjd och vi kände oss otympliga, otajmade och allmänt kassa. Imorgon väntar match mot ett FCK som är mitt i sin säsong och som har gräsvana, antar att vi bara har att acceptera att vi är i ett helt annat skede av säsongsförberedelserna.

Tobinho och jag passade på att utnyttja hotellets spa-avdelning efter träning och vi njöt av ångbastun, av bubbelbadet, av poolen och snart dök andra lag upp, där var några Rosenborgs-spelare och några ryssar (som helst tycktes vilja bada i speedos) och vid middagen gled Marcus Andreasson in i matsalen, han var hos oss 1999, vi gillade honom skarpt och eftersom han nu lirar i Molde, Tobbes gamla klubb, pumpade vi honom på Tobbe-information. Var det verkligen sant, som Tobbe påstod, att han var en ikon med gudastatus i Molde och Andreasson bekräftade. "När vi ska köra bänkpress är det fortfarande Tobbe alla snackar om" sa Marcus Andreasson.

Bah. De måste vara klena i Norge.

Vi f�rdades l�ngt och l�nge, men tankarna samlades

Henrik Rydstr�m — Tue, 02 Feb 2010 00:55:04 +0100

Givetvis var Tobinho sen och farsan och jag fick sitta i bilen och vänta och jag såg framför mig hur bussen skulle åka ifrån oss och vi skulle få tokköra ikapp för att komma med på träningslägret, men bussen väntade på oss och vi fick knöka ihop oss, vi åkte på träningsläger med rekordstor trupp, 31 spelare och så ett gäng ledare till det och jag satte mig hos Augustsson, som knorrade, men vi fick en fin tur till Kastrup och bakom oss satt Zlatan, som fortfarande inte hade släppt Snabba Cash, nu berättade han för Lindberg om en scen i filmen och vi gled in i en diskussion som handlade om vad en författare som får till en hit som Snabba Cash kan tjäna, summor flög i luften, "har du ingen bok på gång?" sa Jimmie i riktning mot Zlatan, "jodå, jag har faktiskt en idé" svarade Zlatan till vår förvåning och vi började pumpa honom på vad den handlade om, men han vägrade yppa något, "men det är ett hopkok av filmer, TV-serier och böcker jag läst" sa han och jag tillade "boken du läst", men han hade läst fyra böcker, sa Zlatan, Snabba Cash, Johan Teorins deckare, en John Grisham-bok och nu höll han på med uppföljaren till Snabba Cash, "vi kanske ska skriva ihop en deckare, hur svårt kan det vara" sa Jimmie och vi fick direkt ett synops, den skulle utspela sig i Kalmar FF-miljö, det sker ett mord över couronne-spelet, när vi kommer till träningen en morgon är en spelare dödad med en couronnepinne, men vem ska bli mördad först?, "det måste vara en trevlig kille, det får bli Stefan Larsson, världens trevligaste kille, då kommer tanterna gråta" sa Zlatan och nummer två måste vara en som man trodde kunde vara gärningsmannen var vi överens om och Zlatan hade namnet klart för sig, "det får bli Emin" och som det tredje offret ville Zlatan ha Wastå, "med avhuggna händer och skriften - nu räddar du inte fler bollar" och vi fortsatte spåna, titeln skulle lyda "Rött mord" och snart hade vi uppslag till säkert tio böcker, vi skulle förvilla läsarna, få dem att tro att det först är den ena och sedan den andre, jag, Svante Samuelsson och en avdankad polis skulle hålla i utredningen, "du kan inte bli mördad, du måste vara kvar för storyns skull och du ska hela tiden ha ett ord med i utredningen" tyckte Zlatan om mig och Jocke Lantz, den käcke, skulle visa sig hushålla mörka hemligheter och vi fick mängder av uppslag, men vi var på det klara med att Nanne skulle vara mördaren, att det till slut brast för honom, att han snurrade in sig för djupt i det österländska eller skulle kanske klubbchef Samuelsson, som alltså höll i internutredningen, vara mördaren, för att skyla över ekonomiska misstag och plötsligt vrålade Lindberg i bussen, "där är det, det där gula huset vid vägen, där bor Loffe Carlsson" och alla slängde sig mot fönstret för att få se en skymt av legendarens hus, "där bor han bra, kan sniffa avgaser" konstaterade Tobinho kort åt huset som låg utmed E 22:an och när vi kom fram till Kastrup och skulle börja checka in fick vi höra att säkerhetspersonalen på flygplatsen gått ut i strejk och att allt därför var stängt och det gick en unison suck genom laget, vi som hade ett anslutningsflyg att hinna med i Barcelona, vi pallade inte med en dag på Kastrup eller i Köpenhamn eller någon annanstans eller att få åka hem till Kalmar igen och testa på nytt imorgon, men vi fick hopp när de sa att det kunde lösa sig inom någon timme och vi satte oss på Starbucks och Wastå drack en balja med kaffe, till och med Tobbe tittade imponerat när Wastå fick i sig allt och samtidigt spånade Zlatan och Augustsson vidare och ingående på Rött mord, de tog fram datorn och la upp riktlinjerna och vi pratade om att göra som Alexander Dumas, som hade medhjälpare som gjorde researcharbetet och som över ett par middagar informerade Dumas, som sedan skrev ihop en handling och personporträtten, sedan tog medhjälparna vid och skrev en roman, som Dumas i sin tur och slutligen skrev om, så kunde vi också göra.

Till slut blåstes strejken av och vi kom iväg lite mer än en timme för sent, men det var inte bara vi som kom iväg sent och som flög reguljärt, de i laget med koll på kändisar sa att också Fru Ibrahimovic med två söner var med på samma plan, men deras väntan var över när vi landade i Barcelona, då var de framme, medan vi fick sitta i tre timmar på flygplatsen i Barcelona innan anslutningsplanet tog oss till Malaga.

Malaga tog emellertid emot oss med 14 sköna grader i kvällen och nu har vi ätit en sen middag och jag ser det goda med den långa dagen - jag har hunnit läsa nästan 450 sidor i Litteraturens Världshistoria.

Det är också en bra start på ett läger.

Federer och snart �ker vi till Estepona

Henrik Rydstr�m — Sun, 31 Jan 2010 23:08:06 +0100

Eftersom det bara blev en halvlek igår fanns det mer kraft kvar i kroppen och det blev en dubbelmatch på tennisbanan idag. Jag och Brandmans-Sone mot Stefan G och Dennis Nilsson.

För de FF-insatta är Dennis Nilsson en av de stora FF-spelarna genom tiderna. I en nordisk pojklandslagsturnering på 1980-talet blev han utsedd till den bäste spelaren, före en sådan som Brian Laudrup.

Dennis och jag var under många matcher ett väl fungerande innermittfältspar, bland annat under 2003, året då vi vann Superettan. Vi tänkte fotboll på ett liknande sätt och när Dennis 1995 kom tillbaka från de två åren i Öster försökte jag lära mig så mycket som möjligt av hans spelstil. En spelstil som gick ut på att göra omgivningen bättre. Om Dennis satte en passning på mig visste jag att han redan hade gjort en bedömning av mina möjligheter att göra något bra av bollen. Han var alltså ingen "dumpningsspelare", det vill säga en som ger dig bollen för att själv slippa hamna i trångmål. Dennis Nilsson var en spelare som tog ansvar för det han gjorde där ute på planen.

Men nu var det dubbel i tennis alltså och jag kom dit med Federers finalvinst i Australian Open på näthinnan. Jag har tidigare berättat om min kärlek till Federer - som jag egentligen inte riktigt kan förklara, han är ju både alldeles för trevlig och för bra för att jag egentligen ska kunna tycka så här bra om honom - och jag stod nervöst och tittade på tiebreaket i tredje set. Egentligen är jag för nervös för att se Federer spela - jag vill se hans matcher i efterhand och veta att han redan vunnit - men nu såg Federer så där omänskligt bra ut. Varje gång Murray hade chansen ökade Federer farten, tempot, intensiteten och tog tillbaka initiativet. Han slog några makalösa slag på de allra viktigaste poängen och att kunna ha så mjuka handleder när det står så mycket på spel vittnar om ett briljant idrottspsyke.

2008 fick Federer stryk i finalen mot Djokovic i samma turnering. Sedan slog Nadal honom både i Franska Öppna och i Wimbledon och det snackades om att Federer var slut. Och det snackades om att framtiden tillhörde Nadal och Djokovic. Sedan dess har Federer vunnit fyra av de sex senaste Grand Slam-turneringarna (han har varit i final i de två andra), han har vunnit Franska Öppna, den turnering man sa att han aldrig skulle vinna och nu tycks han spela bättre än någonsin. När han skulle vara slut.

Han är den bäste tennisspelaren genom alla tider.

Punkt.

Vår dubbel, ja. Brandmans-Sone och undertecknad vann komfortabelt med 6-2, 6-2, 6-4. Och Dennis gjorde på tennisplanen som på fotbollsplanen - sina medspelare bättre. Stefan var bättre än Dennis.

Imorgon åker vi alltså till Estepona. Vi var där en vecka ifjol och vi tyckte om att få variation från de vanliga lägren i La Manga. Visserligen är det en bit till träningsplanerna och visserligen är det förbannat många fartgupp på vägen dit (de ska emellertid vara borttagna, är det utlovat) och visserligen har det sin tjusning att bo sex och sex i små lägenheter som man gör i La Manga. Men miljöombytet väger upp det mesta.

För Wastå och mig blir det 17:e, typ, träningslägret med Kalmar FF. Det beror lite på hur man räknar. Det blir ju fler om man räknar med sommarlägren vi hade under Patrick Walkers tid på 1990-talet och ifjol var vi på två läger. Jag missade lägret 2004 eftersom Tuva skulle födas så kanske leder Wastå träningslägerstatistiken. Tobinho är ju gubbe i laget och kan hävda att han är den i dagens trupp som åkte på läger med Kalmar FF tidigast, redan 1993, men sedan missade han tre i följd när han lyfte oljepengar i Molde.

Ja, ja. Jag vet i alla fall det här - jag ska utnyttja hotellets spaavdelning varje kväll.

Det är ett löfte.

Trevlig s�songsinledning

Henrik Rydstr�m — Sat, 30 Jan 2010 17:15:37 +0100

Jag var lite orolig att det skulle bli en upprepning av fjolåret.

För precis som 2009 inledde vi säsongen med en träningsmatch på konstgräset mot Åtvidaberg och min oro handlade om den där utvisningen som jag "råkade" ut för i fjol. Jag ville inte att det skulle hända i år också.

Drygt tio minusgrader, blåst, snö i luften och vi var djupt, djupt imponerade av att så många stod vid sidlinjen och tittade på och var och en av er ska ha en eloge!

Nanne hade sagt att alla i laget skulle få en halvlek och det innebar att vi körde med en elva i första halvlek och en helt annan elva i andra halvlek. Och fick man välja vilken halvlek man skulle få spela var det den första. Visserligen luckras en match ofta upp efter paus och sett ur den synvinkeln kan andra halvlek vara att föredra.

Men idag - med kylan, blåsten och snön - var det bättre att få värma upp på planen, gå in och byta om och sedan spela halvleken. De som fick visa upp sig i andra halvlek fick försöka värma upp där det fanns en yta och det var inte det enklaste.

Vi spelade så här i första halvlek:

Wastå

Emin, Ludvig Öhman, Tobinho, Stefan Larsson

Israelsson, H.R, Smiley

Sobralense, Marcel, Mendes

Och jag måste säga att det var en av de bättre förstahalvlekar som vi inlett en säsong med. Planen var betonghård, men vi kunde vara relativt aggressiva i vårt försvarsspel och samtidigt spela vårdat och kombinationsrikt när vi hade bollen. Och till det gjorde vi två vackra mål, främst signerade Sobralense och målskytten Smiley.

Ofta brukar de första träningsmatcherna vara förvirrade, ostrukturerade och tafatta, men jag tycker att många var duktiga i första halvlek och tänker främst på Sobralense, Smiley, Stefan Larsson. Och också på Erik Israelsson - som vann alla närkamper - och Marcel - som visade att han passionerat vill lira i Kalmar FF i år.

Men det var framför allt att vi uppträdde som ett lag som gjorde mig nöjd. Och det var det vi sa till varandra innan - skit i vädret, i planen, vi ska ha en bra känsla där ute och hela tiden hjälpa varandra. I det arbetet var samtliga elva delaktiga.

Och själv klarade jag mig från utvisning. Inte ens varning. Eller tillsägelse.

Ja, ja, vi ska inte dra för stora växlar av det här. Men det är alltid trevligt när detaljer som vi pratat om och tränat på visar sig omgående.

På måndag åker vi till Spanien. Hoppas det inte är minusgrader där...

En boll i ansiktet i minusgrader g�r ont

Henrik Rydstr�m — Fri, 29 Jan 2010 18:38:36 +0100

Idag, idag måste det vara köldrekord, sa vi unisont när vi joggade igång träningen och Erik hade fått uppdraget att ha en känsla för tiden, tre och en halv minut var gränsen, sedan skulle vi vara tillbaka hos Giles och Erik räknade tyst för sig själv, "1001, 1002, 1003" och klockades in på 3.22.

Sedan halkade vi omkull på planen, men lyckades här och där få fram passningar till varandra och det såg inte helt värdelöst ut, även om kylan gjorde oss stela och otympliga och mitt i all denna kyla rensade Thorbjörnsson en boll rakt i ansiktet på lagkamraten Paulus, som stod några meter bort. Paulus däckades och efter träningen satt han med svullet ansikte, svor och vässade sin kniv.

Thorbjörnsson sjökapten till pappa var förresten på plats. Han hade stuckit iväg med trålaren för drygt tre veckor sedan och det var tydligen som ett polaräventyr. Sista biten in till land hade han fått lasta ur hundarna och släden och på så sätt tagit sig fram över isen.

Nu stod han vid sidan av konstgräsplanen iförd sydväst och rökte sin pipa.

Jo, det �r sant

Henrik Rydstr�m — Thu, 28 Jan 2010 23:30:46 +0100

När vi styrketränade på morgonen snackade vi om hockeyspelare, men inte så mycket om intellekt, mer ifall jag skulle få spö om jag snörade på mig skridskorna, Johan Davidsson hade antytt att det fanns en hel del hockeyspelare som nog skulle vilja möta mig på isen, men jag fnös åt påståendet, här räds ingen (bara lite grann) och någon nämnde Davidssons nysignade kontrakt med HV 71, ett femårskontrakt som enligt Expressen skulle ge honom 24 miljoner kronor och vi insåg nog alla att de där hockeyspelarna nog inte kunde vara så dumma trots allt. På att förhandla, åtminstone.

Hela januari har präglats av manfall, men idag var i princip hela styrkan samlad. Och det var folk överallt! Vi fick knappt plats i vårt taktikrum och när vi kom ut på planen var vi så många att varken västarna eller bollarna räckte till alla. Men vi delade broderligt, men det började surras om ett lottdragningssystem till nästa träning – drog man en nitlott kunde det hända att man fick stå vid sidan om hela passet.

Micke Eklund messade och skrev att det misstänktes från stockholmshåll att de där uppsatserna som jag vitt och brett snackar om egentligen inte existerar. Att det bara är skryt från min sida. För att pumpa upp min egen intellektuella framtoning. För uppsatserna går inte att hitta på nätet. Typiskt stockholmsparanoia.

Men jag bryr mig inte. Låt dem misstänka och misstro. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Bara lite. Fast inte mycket. Och om jag ska bemöta misstänksamheten säger jag så här (fast jag bryr mig inte):

Om min C- och D-uppsats finns att finna på nätet vet jag inte. Men jag vet att jag skrev dem på C- och D-kursen i litteraturvetenskap på Högskolan i Karlskrona.

Min C-uppsats heter: ”Kvinnorna omkring dem – en komparation mellan August Strindbergs Giftas och Vilhelm Mobergs Sömnlös när det gäller synen på kvinnan och äktenskapet (ht 2001)

Min D-uppsats heter: Gud, makten och härligheten – om synen på religionen och makten i Vilhelm Mobergs Utvandrarna (Vt 2003)

Sa jag att jag inte brydde mig om misstron? Det gör jag inte. Bara lite.

SD:s man i Kalmars politiska liv, Thoralf Alfsson, klipper och klistrar lite som han vill i sin blogg och gör sitt yttersta för att förvanska verkligheten. Nu senast länkade han till en Peps Persson-låt, med antydan att Peps Persson skulle stödja SD:s politik. När det i själva verket är en låt mot främlingsfientlighet och rasism och SD.

Nu ska Peps Persson stämma Thoralf Alfsson.

”Jag avskyr SD:s trångsynta och verklighetsfrämmande nationalism och främlingsfientlighet och ser deras populistiska hets som ett allvarligt hot mot demokratin, så för mig är det här allvarligt” säger Peps Persson till Barometern.

Det är en klok man.

Barn, hundar och sn� som faller

Henrik Rydstr�m — Wed, 27 Jan 2010 23:46:37 +0100

Ledig dag och snön bestämde sig för att vräka ner och Tobinho bestämde sig för att slänga in ungarna och en hund hos Tuva och mig och vi stannade inne, jag lagade mat (Felicia bad mig att ge mamma Sabine receptet, jag lagade tydligen världens godaste mat), vi åt glas och sedan klampade Tobbe och Sabine in i huset, de hade varit på möte - och fläkte sig ner i varsin stol, den Tobbe satt i började knaka, beordrade fram kaffe och kaka och jag tjänstgjorde villigt och vi hade bollat tanken att åka på utflykt till Mönsterås och vattenpalatset - varmt i vattnet, varmt i luften! - men klockan tickade iväg, snön slutade inta falla och Sabine föreslog en sväng till leklandet istället, "vi kan äta där" sa hon slugt, barnet skrek av förtjusning och det var först när jag betalade maten i kassen som jag insåg att Sabine med en snygg manöver hade undkommit att lägga ut pengar i Mönsterås och istället kunde casha in på leklandet.

Sedan jagade Tobinho och jag döttrarna så att hela leklandet gungade (Hultsfreds-Per, som i fortsättningen kommer heta Marknadschefs-Per, låg på en soffa och vilade sig) och sedan försvann Tobinho in på kontoret och ut kom Leo. Som var misstänkt lik just Tobinho.

Just det - United slog till på övertid mot City. Varför är jag inte förvånad?

Till sist - för att undvika vidare missförstånd - i Brunchrapporten i P3 sa jag, bland mycket annat, att Zlatan skulle dö på grund av hans kärlek till Björn Rosenström. Det var - också - sagt med några stänk humor. Ingen behöver alltså oroa sig för att jag ska livet av honom på en träning framöver.

Om ishockeyspelare, kyla och lipande f�rsvarsspelare

Henrik Rydstr�m — Tue, 26 Jan 2010 21:26:20 +0100

Kyla, kyla, åh, denna kyla och Emin sa att idag, idag är det köldrekord och kanske hade han rätt, det bet i kinderna när vi joggade runt konstgräsplanen och Jael, vår nya brasse var på plats och tränade och om ni undrar hur han var kan jag bara svara att jag inte riktigt vet. Det framgick liksom inte. Inte än.

Men han fick göra en Ari. Det vill säga mål fast det var offside. Samma sak hände när Ari Ferreira gjorde sin första träning på konstgräset i mars 2006. Han var sju meter offside, alla slutade spela, men eftersom det var ett nyförvärv ville ledningen att han skulle vara duktig och göra mål och såg mellan fingrarna. Vilket fick Tobinho att bli bindgalen och vid nästa situation massakrerade han vårt dyra nyförvärv, till Nannes ojande.

Idag var det Jael som gjorde ett offsidemål, men Tobinho tränade inte idag och Jael undkom därför raseriet. Jag dömde dock bort målet eftersom jag var på det motsatta laget. Och mina motståndare gör inga offsidemål som blir godkända. Efter träningen kom Tuva och jag hem till Tobinhos, det vankades spaghetti och köttfärssås och Tobbe visade att min radiointervju tydligen hade fått ett efterspel. Aftonbladet hade plockat upp det jag sa om ishockey och sedan ringde också Sportbladet och jag spelade med, det var onödigt att backa nu, tänkte jag och jag sa något i stil med att mina generaliseringar visar hur farligt det är när SD generaliserar om nationaliteter. Den som lyssnar på radiointervjun i sin helhet inser nog att det var sagt i en viss kontext - tesen var att fotbollsspelare är korkade och jag försökte glida undan genom att helt utan anledning blanda in hockeyspelare - att det var sagt med en hel del glimt och i en skämtsam ton. Äh, det fattade ni, jag behöver inte förklara mig här.

Angående Sverigedemokrater. Det är aningen ironiskt att så många SD:are börjar lipa så fort man klumpar ihop dem, så fort man säger sanningen om de, "buh, buh, så är det inte alls, vi är jättesnälla och älskar alla människor, men måste de där svartmuskiga sakerna från de där konstiga länderna komma hit, vi har inget emot dem, inte så länge de är DÄR och vi får vara ifred HÄR" och det är komiskt hur snabba SD-folk är på att ta på sig offerkappan och blir de det är synd om, "buh, buh, stackars oss, de säger att vi är rasister, det är vi inte alls, det är ju bara det att de som ser ut som vi är som vi och de där svartmuskiga sakerna från de där konstiga länderna ser ju inte ut som vi och då kan de ju inte vara som vi och om man inte är som vi är man ju farlig och inte riktigt lika mycket värd och man kan absolut inte bli bedömd utifrån samma grunder som de som ser ut som vi, men det är ju inte rasistiskt, hur kan du påstå något sådant, nu är du dum mot oss och då blir jag ledsen, buh, buh" och har ni tänkt på hur SD liknar de där stora, hårda försvarsspelarna som gärna delar ut smällar, som gärna hånar andra, som gärna spelar tufft, men så fort någon petar på dem eller står upp mot dem slänger de sig och skriker på frispark.

Trots att det aldrig är frispark.

Mustiga m�n i bastun

Henrik Rydstr�m — Mon, 25 Jan 2010 21:37:52 +0100

Ola Ragnarson fick nog dåligt samvete över Gilette-grejen och försökte släta över det hela med att ge mig ett P3-updrag. "De vill att du ska vara med i ett program, tror det handlade om idrott och politik" sa Ola och Nanne pustade och stönade, "du odlar ditt varumärke" sa han i riktning mot mig och jag försökte förklara att alla mediaåtagande, ja, i princip allt jag gör, gör jag för Kalmar FF:s bästa, även det här och jag stack till Radio Kalmars-lokaler utan att ha en aning om vad vi skulle snacka om och blev uppkopplad mot P 3:s studio och det blev ett intressant samtal i Brunchrapporten om SD, politik, gayporr och om vilken allsvensk spelare som jag önskar, rent hypotetiskt, skulle avslöja att han är homosexuell. Vem jag sa? Äh, ni får lyssna på programmet . Fast jag kan avslöja att han är ytterst trevlig och lirar i Blåvitt...då finns det inte så många att välja på.

Programledaren, Henrik Torhammar, önskade få mms med bastumotiv och jag är inte den som är den. Därför blir det mustiga män på bild idag. Känsliga läsare bör undvika att titta på bilderna.

När jag hade bastat klart för dagen och började klä på mig såg jag i ögonvrån hur Zlatan (vars fäbless för Björn Rosenström jag berättade om i P3) började dansa till Boten-Anna och där gick min gräns. Jag är vidsynt, jag är öppen, jag är demokratisk och vänligt sinnad till det mesta, men Boten-Anna!? Nope, det ska inte spelas i vårt omklädningsrum. Jag slängde mig över stereon och fick stopp på eländet, vilket fick Zlatan att i falsett utbrista "vad gör du!?".

Abiola ryckte in till mitt försvar - "it's the power of the captain!" och Zlatan fann sig i sitt öde.

"Men när Henke har gått är det jag som är kapten!", vrålade han och slog sig för bröstet.

Åja, pojkvasker. Du får nog vänta fem, sex år innan du är där.

Vuxensamtal

Henrik Rydstr�m — Sun, 24 Jan 2010 21:23:12 +0100

Barnkalas hos Tobinhos på den lediga dagen och även om det var släktvarianten tyckte Tuva och jag att vi kvalade in och barnen lekte kurragömma och vi vuxna drack kaffe ur finkopparna och Tobbe pumpade fram kaffet ur en termos som han hade snott med sig från tiden i norska Molde och jag sa att jag utgick från att han skulle ta med sig den till Marbella i februari och återlämna den när vi möter hans gamla gäng på träningslägret och sedan blev det vuxensnack om husuppvärmning, Kalmar FF och fjällsemestrar och jag har aldrig varit bra på det där med vuxensnack, precis som jag aldrig varit bra på det där med machosnack i omklädningsrummet och i dagens Expressen fördjupar sig Johan Orrenius i de där idrottsliga tabuna, i grupptrycket som är så rådande, som gör att man ska vara på ett visst sätt fast kanske framför allt som gör att man INTE kan vara på ett visst sätt – mjuk, svag, homosexuell, ledsen med mera, med mera – och jag tycker att det är hälsosamt och helt rätt att skriva om de här sakerna och jag tänker på hur det varit i de omklädningsrum som jag befunnit mig i, att så mycket styrs utifrån hur ledarna är, hur de bestämmande personligheterrna är, vad tillåter man och vad tillåter man inte och när jag började i Kalmar FF var det tuffare, hårdare och det var förnedrande inkilning, det var sprit, det var macho, men allt eftersom suddades det här bort, spelare försvann, spelare tillkom och de som var högst upp i hierarkin fann inget nöje i att förnedra andra och jag minns vad Rasmus Elm sa i en intervju angående trivseln i Kalmar FF, att här fick man vara som man ville.

Nanne är också en tränare som vill se till hela människan och har du nu ont i en fot är det kanske andra orsaker därtill, du mår kanske inte bra inuti och Nanne uppmuntrar oss att fundera kring helheten.

Men jag ska inte påstå att det är ett paradis hos Kalmar FF. Jag har ingen aning om hur någon som är homosexuell uppfattar snacket i omklädningsrummet. Och det är ju också så att det ligger problem inbyggda i själva idrotten – det går trots allt ut på att besegra en motståndare, då blir det automatiskt viktigt att inte visa blottor, att inte låta den man ska möta lukta till sig svagheter.

Det intressanta är kanske emellertid VAD idrotten tycker är en svaghet.

Den diskussionen är viktigast av allt.

Tobinho kapade Abiola

Henrik Rydstr�m — Sat, 23 Jan 2010 22:52:42 +0100

God damn it, det var ett tufft pass igår och vi var några stycken som var tacksamma att lördagens träning handlade om styrketräning.

Fotbollspassen sliter på kroppen och igår var det tempospel, vanligt spel och så en jäkla massa löpningar på slutet, men vi stod upp in i det sista och jag slet av mig alla kläder i omklädningsrummet efter och det tog aldrig slut. Klädesplaggen, alltså. Jag avskyr att frysa där ute och tar därför hellre på mig ett par extra tröjor och när det är så kallt som det är nu har jag underställ, vindstoppare, t-shirt, en vindstoppare till, två tjocka tröjor samt en vindjacka.

Abiola satt och muttrade, han hade ont i en fot. Hans baneman? Tobinho. Så klart.

Det var på spelet i tisdags, Abiola löpte loss på en långboll, Tobinho kubbade efter och kanske tog han bollen, kanske tog han Abiola. Det enda vi andra kunde bedöma var att Abiola blev liggande och Tobbe kom ur situationen med bollen under kontroll.

Abiola kunde inte träna i fredags och fick istället sitta och trampa på en testcykel och jag frågade, aningen insinuerande, vad det var som hade hänt och Abiola blängde mot Tobinho, "var det straff?" undrade jag och Abiola tyckte inte ens att han behövde svara på något så självklart och jag frågade istället Tobbe, aningen insinuerande, om det var en ojusthet, men Tobbe sa "nej, nej, han sprang in i min fot" och jag trodde Tobbe. Och vi vet alla att Abiola är snabb. Han måste sprungit in med väldigt hög fart.

Juventus-Roma 1-2 efter en galen avslutning och när Tottit kliver fram och kvitterar på straff messar jag "Totti!" till Marcus Birro, som svarar:

"En myt. En legend. Ett geni. En realitet."

Jag avb�jde ett restaurangbes�k

Henrik Rydstr�m — Fri, 22 Jan 2010 13:31:07 +0100

Jag kör för Tobinhos, hela familjen är ute i snön och jag stannar till, minstingen Filippa tjuter av glädje, "westuang, vi ska po westuang" säger hon och det tar en sekund eller två innan jag inser att hon menar restaurang. "Du ska följa med" säger hon uppfordrande och förklarar att hon älskar mig och jag svarar att jag gärna följer med, men att jag inte kan nu, fast vilken restaurang ska ni till, jag är inte den som är den, "Ikea" svarar Sabine, "hur många köttbollar som helst för bara 16 spänn!" säger Sabine med glödande ögon och Tobbe tjoar instämmande.

Jag åker hem och lägger mig för att vila en stund och vaknar två timmar senare och inser att min kropp tydligen var tröttare än vad jag inbillade mig, att träningen tagit på krafterna och lite senare, på Fredriksskans, har Paulus kommit tillbaka från landslaget, Finland har mött Sydkorea i Spanien och Paulus fick göra debut, han spelade åtta minuter, säger han och ler och vi gratulerar och Paulus berättar sedan att "manager (Stuart Baxter) hade en sådan karisma att jag inte vågade titta på honom när han pratade" och att "Litmanen är helt otrolig, slog inte bort en enda passning på träningarna och var väldigt ödmjuk".

Jari Litmanen, alltså. Som de flesta tyckte borde lagt av redan när han var i MFF 2005. Han spelar dock fortfarande och även om det finska landslaget inte är det bästa i Europa håller Litmanen ännu bra klass.

Man kan alltid tycka att de där legendariska spelarna ska sluta spela fotboll när de är som bäst, men jag är av en annan åsikt. Precis som att JO Waldner fortsätter att spela pingis även om han idag inte alls är i närheten av den nivån han höll när han var som bäst.

Jag anser inte att de solkar ner det de tidigare gjort genom att fortsätta.

Litmanen och Waldner eller Källander också för den delen - det är synd och skam att han inte får fortsätta i ÖIS - har idrotten i blodet, de älskar att spela och träna och även om de alltså inte är lika bra längre är de fortfarande bra och framför allt, de tycker fortfarande att det är kul. Klart att man då ska få fortsätta.

Ute på konstgräsplanen spelade vi kvadrat och Paulus skulle bara ta det lugnt, han skulle få chansen att återhämta sig efter resan, men jag glömde eller struntade i det eller tänkte inte på det och när han fick bollen satsade jag rätt hårt, han var inte beredd och jag stämplade honom. Rejält. Rakt på foten. Och Paulus fick halta in.

Till mitt försvar vill jag säga att jag siktade på bollen.

Det var frispark. På sin höjd. Men inte mer.