Barometern Oskarshamns-Tidningen - Ledare

Att surfa eller plita - det �r fr�gan i skolan

Sat, 11 Feb 2012 12:26:01 +0100

Skoldebatten handlar om mer än en surfplatta.

Hälsingland i början av 90-talet. Färila skola i Ljusdals kommun hade beviljats pengar från statliga KK-stiftelsen. Tillsammans med EU-stöd hade man fått totalt 30-miljoner utöver ordinarie budget. Miljoner som skulle användas till att förvandla Färila till landets bästa skola. För pengarna inköptes bärbara datorer till alla lärare och elever, och fortbildning för lärarna. Det här var vid en tid då datorer i undervisningen inte hörde till vanligheterna.
Uppmärksamheten lät inte vänta på sig. Framtidsskola, spjutspets och föredöme. Så beskrev Lärarnas Tidning ”Färila 2000”, som projektet kallades, våren 1996 när det precis hade dragit igång. Från hela riket reste skolfolk för att lära sig av den fantastiska framtidspedagogiken vid Färila skola. Till och med från utlandet kom det delegationer. Under en period var det ett års kötid för att få komma och göra studiebesök på skolan i Färila. Lovorden tycktes aldrig sina.
På KK-stiftelsens hemsida skrev man, till synes nöjda med resultatet: ” Färila skola hade problem. Varken elever eller lärare var nöjda. Betygen tillhörde de sämsta i länet. Två år senare vallfärdar människor till en skola som genomgått en fantastisk förändring. Inget är sig likt. Betygen tillhör de absolut bästa i länet."
Några år senare kom emellertid verkligheten ikapp. Vårterminen 1999, tre år efter det att reportaget skrevs, hade bara 80 procent av niorna kvalat in till gymnasiet. En av fem saknade godkända kunskaper i något eller flera av basämnena svenska, matte och engelska. Sämst resultat av alla grundskolorna i Ljusdals kommun. Vårterminen 2000 var det ännu värre. Då hade bara 72 procent av niorna godkänt i basämnena. Satsningen på ny teknik hade inte lyckats göra Färila till Sveriges bästa skola.
Vid teknologiska paradigmskiften utvecklas ofta en övertro på de nya redskapens undergörande verkningar. Vi såg det under 90-talet i Färila skola, och fick även ta konsekvenserna i form av den ekonomiska kris som utlöstes av att den så kallade IT-bubblan sprack. Mängder av riskvilligt kapital hade pumpats in i företag i IT-branschen, vars affärsidéer var minst sagt tveksamma, om de ens hade någon.
Den senaste veckans skoldebatt har inneburit något av en déjà-vu-upplevelse.
”Skolan ska ta klivet in i nutiden istället för att hålla till i forntiden.” Så motiverade Maria Stockhaus (M), ordförande i Sollentunas barn och utbildningsnämnd, i en intervju i Dagens Nyheter kommunens nya strategi för skolan. Den innebär att alla böcker, papper och pennor ersätts med digitala hjälpmedel. Bland annat får varje barn en egen surfplatta. Papper och penna får eleverna inte stifta bekantskap med förrän i årskurs två.
Några dagar efter artikeln om Sollentuna kommenterade skolminister Jan Björklund uttalandet:
”Jag har inga invändningar mot att man använder datorer tidigt. Men om man tänker ersätta böckerna fullt ut med digitala hjälpmedel, då är man fel ute.”
Björklund fortsatte:
”Man måste lära sig skriva för hand i skolan, det går inte att upphöra med det. Man kan inte säga att bara för att det är svårare att skriva med penna så ska man sluta med det. Jag blir rätt sorgsen när jag läser att man tänker så. Även i framtiden måste man kunna både skriva och räkna. Man kan inte alltid ha tillgång till en dator var man än befinner sig.”
Dessa tämligen hovsamma reflektioner har utlöst en besynnerlig debatt, som tycks handla om surfplattans vara eller inte vara och där Björklund från såväl höger som vänster framställs som kategorisk motståndare till användning av surfplattor överhuvudtaget. En ganska halsbrytande tolkning av ministerns uttalande i Dagens Nyheter.
Till exempel dundrade Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Mikael Damberg:
”Skolministern är hopplöst omodern och bakåtblickande. Det verkar som att han inte ens vet att det finns digitala läromedel.”
På internet har det startats en insamling som syftar till att ge Jan Björklund en egen surfplatta. Underförstått: hade ministern bara haft erfarenhet av en sådan skulle han ha ändrat uppfattning om handskriftens nödvändighet.
Självklart ska det finnas utrymme för den nyaste tekniken i skolan. Pedagogens grunduppdrag, att leda eleverna till de kunskapsmål som finns angivna i läroplanen, förändras emellertid inte. Att surfplattor skulle göra handskriften obsolet är en lika befängd tanke som att miniräknaren skulle kunna ersätta all huvudräkning.

Lars Anders Johansson

Per Lublin st�r i tur att granskas

Sat, 11 Feb 2012 12:26:01 +0100

Per Lublin har gjort sig vida känd som kritisk granskare av Borgholms kommun.

Som enmansparti har han länge gisslat makthavarnas hantering av offentliga medel. Nu tonar bilden fram av en person som inte har någon rätt att kasta sten i glashuset. Lublin har personligen knallat upp till kommunkassan och hämtat ut partistödet i kontanta pengar. Han har på det sättet fått ut över 100 000 kronor sedan 2008. Inget har redovisats utöver lite kaffepengar.
Det är anmärkningsvärt att kommunen inte kräver någon redovisning av partistödet. I många fall kan det räcka med att partiet har vanlig normal revision. Ölandspartiet är inget vanligt normalt parti. Revisorer tycks inte förekomma. Ingen frågar om detta på årsmötet, eftersom årsmöten inte förekommer.
Nu har Thomas Wahlqvist, en av Ölandspartiet tre fullmäktigeledamöter ställt frågor om partikassan.
Lublin har länge väckt uppmärksamhet i medierna, när han drivit sina kampanjer mot maktmissbruk. Hans anspråk att företräda den vanliga medborgaren har inte sällan slagit över i rent och skärt politikerförakt.
Wahlqvist fick smaka på makten. Lublin kallade in hela partiet, elva personer, till räfst och rättarting. Sex personer kom till mötet. Lublin drev igenom beslutet att de två övriga i fullmäktige skulle uteslutas ur partiet. Några stadgar som stöder detta förfarande finns inte.
Det är dags att bjuda missnöjespolitikern Lublin motstånd. I skydd av namnet Ölandspartiet har han låtsats att agera för norra Ölands bästa. Vad har han åstadkommit genom sitt agerande som mest bygger på formella invändningar och överklaganden?
Kommer de andra två folkvalda representanterna att acceptera det tvivelaktiga beslutet om uteslutning? De har fått mandat att genomföra partiets program. De bör utmana Lublins självsvåld som partiledare.
Slutligen bör Borgholms kommun mycket snabbt kräva redovisning av partistödet. Lublin själv lär inte i detta fall ta till orda i fullmäktige med sina haranger om vanskötsel. Ytterst är detta en fråga om förtroendet för den kommunbala demokratin.

Reinfeldt hejdar L�fvens start

Fri, 10 Feb 2012 08:02:02 +0100

Motattackerna är skicklig taktik. Stefan Löfven får svårt att sätta sitt parti i rörelse.

Han ansätts från flera håll av den nytände statsministern Fredrik Reinfeldt.
Stefan Löfven har säkert gjort insett risken av att rusa åstad som sin företrädare. Han vill samla ihop partiet, forma en politik och föra en trovärdig opposition.
Partiledningen är försvagad. Ledarstriderna har skapat motsättningar. Ännu en profil, Tomas Östros, väljer att lämna politiken. Som så många andra socialdemokratiska partier har den svenska arbetarrörelsen svårt att omformulera sin uppgift och förnya välfärdssamhället. Löfven personifierar spännvidden mellan traditionella värderingar och globaliseringens nya krav. Han ser behovet av både trygghet och nödvändig förändring. Han måste lyckas med konststycket att behålla de gamla kärnväljarna och attrahera livsstilsgenerationen i storstäderna.
Löfven behöver tid. Reinfeldt tänker inte ge honom den. Det är alldeles uppenbart att Moderaterna vill blockera Socialdemokraterna och begränsa huvudmotståndarens manöverutrymme.
Reinfeldts utspel om pensionsåldern var bara ett av flera motattacker. Han avsåg helt säkert att skapa en chockeffekt, genom att nämna den provocerande siffran 75 år. Socialdemokraterna sprang åt alla håll. Tomas Eneroth, vice ordförande (S) i socialförsäkringsutskottet, sade nej. Ylva Johansson, kandidat som ekonomiskpolitisk talesperson, hade en debattartikel i Aftonbladet (8 feb), som låg mer i linje med Reinfeldts tankar.
Statsministern samlar oblygt till toppmöte om den nordiska modellen. Nordens och Storbritanniens regeringschefer av olika partifärg träffas i Stockholm för att diskutera en förnyelse av arbetsmarknaden. Vänstern i Sverige gnisslar tänder och hävdar att modellen har varit deras från första början. Men toppmöten har oavsett innehåll och resultat en benägenhet av dominera över de kritiska rösterna. Taktiken kan på längre sikt slå tillbaka. Moderaterna har inte råd att ännu en gång dra på sig beskyllningar om idéstöld. I höstas tvingades partisekreterare Arkelsten till halv reträtt. Den nya idéprogrammet överdrev högerns insatser för rösträtt och demokrati.
På torsdagen gjorde Reinfeldt ännu en motoffensiv. Han slog en raffinerad kil i den socialdemokratiska opinionen. För några dagar sedan sade Maria Larsson, första vice ordförande i Kristdemokraterna, att regeringen önskade en energiöverenskommelse med socialdemokraterna. Gärna det, sade statsministern på torsdagen. Men ett villkor är (S) accepterar att nya kärnkraftverk får byggas i Sverige. Reinfeldt är väl medveten om att den kärnkraftsvänlige Löfven har ett fasligt sjå med skeptikerna i partiet.
Statsministern försummar inte ett tillfälle att nypa till. Socialdemokraterna ville pröva möjligheten att låta Löfven delta i riksdagens partiledardebatter, trots att han inte är ledamot. Det var dömt att misslyckas. Reinfeldt visade inte minst förståelse för tanken. Socialdemokraterna har 112 utmärkta ledamöter. Hade partiledaren valts bland dessa, hade problemet aldrig uppstått, konstaterade Reinfeldt torrt.
Det kommer att svänga framöver i kraftmätningen mellan moderater och socialdemokrater. För närvarande har regeringspartiet ett övertag i kraft av sin maktposition och sin blockering av Löfven.
Men makt kan bli övermakt och uppfattas som arrogans. Löfven gör säkert klokt i att bygga en stabilare grund än enmans-showen Håkan Juholt. Men han vet, att han inte kan vänta hur länge som helst med att utmana på duell. Han måste ganska snart få en debatt med statsministern.

Piraterna i Adenviken kan sin Robin Hood

Fri, 10 Feb 2012 08:02:02 +0100

På julafton är folkhemspiraten Karl-Bertil Jonsson barnens hjälte. Han gör en olaglig men godhjärtad omfördelning av klapparna.

De fattiga blir glada. De rika har så det räcker.
Robin Hood är Karl-Bertils kumpan i rättvisebranschen. Han har gett namn åt den svenska kommunalskatteutjämningen. Med förebild från Sherwoodskogen får de besuttna dela med sig till de sämre lottade. Värnskatten infördes med liknande argument.
En tredje hjälte i folkliga föreställning är kaparkaptenen Lasse i Gatan. Han kapade värnlösa handelsfartyg på Karl XII:s uppdrag. Han adlades 1715.
Nu närmar vi oss det moraliska problemet. Hur ska vi betrakta piraterna utanför Somalias kust? Den svenska marinen har deltagit i jakten på dessa skurkar, som kapar fartyg, tar seglare som gisslan och kräver enorma lösensummor.
I vår moderna tid kan vi inte acceptera den sortens laglöshet på haven. Men kapningarna har också ett Robin Hood-perspektiv. Globaliseringen är en Sherwoodskog. Frälse och småfolk möts på vägarna.
Detta provocerande omvända perspektiv finns att läsa i ett reportage i tidningen La Nouvelle Gazette, som kommer ut i den afrikanska staten Benin. Artikeln finns återgiven i en fransk tidning.
Invånarna i Somalias kustregion Puntland har sett främmande båtar tömma sopor utanför stränderna. Fisket har förstörts. EU:s industriella fiskeflottor har tagit det som fanns kvar av fångster.
Fiskarbefolkningen fann en ny utkomst. Fartyg kapas och länsas på mat som delas ut till behövande. Delar av lösensummorna går till samhällets uppbyggnad. FN beräknar att de sju piratgängen i trakten tjänar 38 miljoner euro om året. Det kan jämföras med regionens statliga bidrag på 14 miljoner och bistånd för knappt 4.
Precis som annan maffia, upprätthåller piraterna sin lag och ordning. Befolkningen tycker att den i många fall är bättre än ingen alls.
Artikeln berättar om Anab Farah, en 26-årig kvinna som, byggt upp ett cateringföretag i sjöröveriets kölvatten. Hon levererar tre mål mat till alla som hålls som gisslan.
Artikeln i Benin-tidningen skapar några ögonblick av nyttig förvirring. Vi snurras runt med förbundna ögon. När bindeln tas bort pekar näsan åt ett oväntat håll.
Det tar några ögonblick att återfå orienteringen. Vi måste fortsätta att hävda principen: Man tar inte andras fartyg. Man berövar inte oskyldiga människor friheten. Vill Somalia utvecklas krävs respekt för internationell rätt.
Man kan fördöma, men ändå försöka förstå. När vi förfasades av krigen på Balkan, myntade den tyske filosofen Hans-Magnus Enzensberger ett begrepp, som han kallade asynkronitet. Världen går framåt i olika takt. Mitt i det moderna fanns medeltiden.
I Somalia finns fortfarande Robin Hood, Lasse i Gatan och äldre tiders mer mordiska moral. Vi som tror på det mer moderna har hittills inte haft så mycket annat att erbjuda. Somalierna står utblottade på stranden och ser containerfartygens lyx passera. 1429-1857 tog Danmark upp tull av alla fartyg som passerade genom Öresund. Men det är en helt annan sak, eller hur?

Ulf Wickbom, politisk chefredaktör Barometern

ulf.wickbom@barometern.se

Nybro och Tors�s hanterar matavfallet b�ttre �n Bryssel

Thu, 09 Feb 2012 08:30:01 +0100

Hälften av all mat, fullt ätbar, försvinner i européernas sopnedkast.

Svinnet skapas i alla led i livsmedelskedjan, men hushållen står för den största andelen. Det blir 179 kilo per person. Nu letar EU-kommissionen efter goda idéer hur svinnet ska minskas.

Hushållningssällskapet Rådgivning Agri AB i Kalmar har en chans att bidra med sina kunskaper. Sopsortering och användning av matavfallet som biogas är en möjlighet. Men idealet vore ändå att minska överskottet. Själva överproduktionen är ett resursslöseri, som kräver mark, utsläpp, pesticider och hanteringsproblem i alla led.

Överproduktionen sker från fält till tallrik: Bönder kasserar t.ex. potatis och äpplen som inte uppfyller vissa normer, även om de är fullt ätbara. Detsamma sker i butiksledet, där det ställs ännu strängare krav på ett perfekt yttre eller att förpackningen har gått sönder, eller felaktiga inköp av mat som av olika anledning inte blir såld.

I hushållsledet är en alltför bokstavlig läsning av datumreglerna en bov. Våra barn rynkar på näsan åt den mjölk som gick ut dagen före och vågar inte pröva ens med näsan om den har surnat.

Svinnet är ett slöseri av gigantiska mått och god hushållning med resurserna hör till EU:s mål för 2020. Servera små portioner! Kompostera! Tänk på plånboken! Rotera varorna, så de senast inhandlade hamnar bakerst i kylen/skafferiet!

Ramar, ja tack, men detaljanvisningar kan kommissionen hålla för sig själv, särskilt med tanke på hur de olika hushållen skiljer sig åt. Vad har skafferiet hos en ensamstående heltidsarbetande mamma i Kalmar gemensamt med ett storhushåll på rumänska landsbygden?

Denna beskäftighet har ju ingenting med europeisk politik att göra, utan det är ren inblandning i det som den lokala politiken sköter bäst själv. Där kan man bestämma om sophantering och varför inte konsumentutbildning. Vad hände t.ex. med hemkunskapen?

Resursslöseriet kan dock översättas till siffror som bidar till eftertanke. Livsmedelsverket har räknat ut att svenska hushåll i genomsnitt kastar fullgod mat för 5300 kronor, vilket motsvarar en månads matbudget.

Den skeva fördelningen blir man stadigt påmind om. I belgiska snabbköp står det ibland frivilliga från den lokala kyrkan och lämnar ut en påse, som kunderna kan fylla med produkter som ska gå till den lokala matbanken för behövande i kvarteret. 18 miljoner EU-medborgare i 20 medlemsländer förlitar sig på matpaket och just den nödhjälpen för behövande har förlängts i två år, till slutet av 2013. Enligt en ny rapport hotas hela 43 miljoner EU-medborgare nu av matbrist i kombination av hemlöshet. Mat-fonden kostar 500 miljoner euro per år och hörde till de budgetposter som först sparades i det strama budgetläget, men fonden röstades igenom i jordbruksutskottet i måndags och kommer sannolikt att bifallas i plenum.

Bitande kyla gör situationen prekär för många och även om matlådorna inte är en långsiktig lösning, så är den en hjälp för stunden.

EMILY VON SYDOW, journalist verksam i Bryssel

Skarp fr�ga vagt formulerad

Thu, 09 Feb 2012 08:29:01 +0100

Jobba till 75? "När stridsdammet lagt sig, måste många motvilligt erkänna att Reinfeldt i grunden har rätt."

Få vill erkänna problemet. Många ville missförstå förlaget till lösning. Ingen har kommit på något bättre.
Så blev reaktionerna på statsminister Reinfeldts tankar om välfärdens finansiering.
Reinfeldt vill att vi alla ska jobba tills vi blir 75 år, hävdade en krönikör i radions kulturprogram. SvT ryckte ut till en arbetsplats och hittade en betongarbetare, som helst ville sluta långt före 65 år. "Att enbart tala om höjda åldersgränser blir provocerande för många som vill jobba längre men inte kan", sade Tomas Eneroth (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet. De äldre borde redan idag lämna plats för de unga i arbetslivet, säger mannen eller kvinnan på gatan.
Det kan vara avsiktlig taktik från statsministerns sida. Han uttryckte sig medvetet provocerande. Då får han till en början alla mot sig. När stridsdammet lagt sig, måste många motvilligt erkänna att Reinfeldt i grunden har rätt.
Om dagens nivå av välfärd ska räcka till allt fler äldre, behövs mer pengar. Till en viss del kan de som arbetar skrapa ihop mer offentlig resurser genom att arbeta smartare, det som kallas produktivitetsökning. En del kan åstadkommas genom att fler unga kommer ut tidigare i arbetslivet. Skatter kan höjas. Men de utredningar som har gjorts om "välfärdsgapet" visar att detta inte räcker för att finansiera en växande efterfrågan på vård och omsorg.
Fler måste arbeta längre upp i åren. Det betyder inte alla måste. Statsministerns drastiska utspel om tio års förlängt arbetsliv syftade säkert till att utmana traditionellt tänkande.
Alla behöver inte gå i pension vid samma ålder. Betongarbetaren måste inte ha samma yrke hela livet. Reinfeldt-reformen kräver omställningar i dagens arbetsliv, som sliter ut många människor i förtid, både fysiskt och psykiskt. Undersköterskor värjer sig begripligt nog mot tanken att hänga med tio år till på jobbet.
Dagens pensionsålder sattes i en tid då medellivslängden medgav några få fri år av ålderdom. Många i den generation som växer upp idag kommer att bli 90 eller 100 år. Reinfeldts utspel vill möjliggöra längre arbetsliv.
Många kommer att vilja vara med och göra nytta. Mottagligheten för Reinfeldts resonemang kommer att öka, när fler inser att de behöver arbeta längre för att få samma pension som tidigare generationer.
Det blir intressant att se hur moderater på kommunal nivå och i landstinget kommer att föra ut Reinfeldts utspel. Nu ligger han i fronten för att tala travspråk. Stefan Löfven, i sulkyn bakom Sosse Boy har hamnat i det jobbiga ytterspåret, som kallas "dödens".

Fr�lsef�rlorarnas klubb har f�tt en ny medlem

Wed, 08 Feb 2012 08:00:01 +0100

En av världens mest exklusiva klubbar har fått en ny medlem.

Tills för en vecka sedan bestod klubben av mästerspionen Anthony Blunt, Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu, båda numera passiva medlemmar, och Zimbabwes president Robert Mugabe. De tre var den enda som hade förlorat sitt adelskap. Blunt var en lysande akademiker i Cambridge. Men han fråntogs Sir-titeln, när han avslöjats som agent för Sovjetunionen.
För någon vecka sedan blev trion en kvartett. Sir Frederick Anderson Goodwin måste hädanefter åter kalla sig Fred Goodwin rätt och slätt. Han adlades 2004 för ”framstående tjänster inom bankväsendet.” Som chef för Royal Bank of Scotland var han enastående dynamisk, så till den grad att banken kollapsade i finanskrisen 2008. Regeringen tvingades gå in med 450 miljarder i friskt aktiekapital.
Sir Fred e rick lämnade sina kunder i sticket och retade opinionen än mer genom att först vägra att betala tillbaka en enda pence av sin pension på sådär 150 miljoner kronor.
Av-Sirifieringen av Fred Goodwin saknar motstycke. Tidigare drogs hedersbetygelsen bara tillbaka om den upphöjde begick brott eller bröt mot sitt yrkes regler. Goodwin degraderades med motiveringen att hans fall var unikt ”genom omfattningen och konsekvenserna av hans gärningar”.
En nära kollega till Goodwin kallade beslutet för ”grymhet som drabbats av vansinne.” Han hävdade att premiärminister David Cameron låg bakom beslutet. ”Det är den värsta formen av populism i försöket att kasta hela skulden för bankkrisen på en enda person.”
Cameron går en utbredd opinion till mötes och straffar en person som visat girighet. Juridiskt är han oskyldig. Moral och värderingar har dykt upp i politiken på olika sätt den senaste tiden. Finlands nyvalde president Sauli Niinistö vill hålla på med politik, trots alltmer begränsade befogenheter. Han vill inte vara ett moraliskt rättesnöre för sitt folk. ”Jag vill inte säga till någon att den måste ändra på sina värderingar. Men presidenten kan leda genom att framföra sina egna synsätt och se hur de tas emot.”
Efter bombdådet i Oslo och dödskjutningarna på Utöya i somras växte statsminister Jens Stoltenberg till något av landsfader. Räddningsinsatsen fick en del kritik, men Stoltenberg hyllades för sin moraliska resning. Många minns hans ord under minnesgudstjänsten i Oslos domkyrka: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans.”
Cameron visar att populismen ligger farligt nära, när en politiker ska flirta med värderingar som bara är känslor. Det rådde lynchstämning utanför Goodwins bostad när drevet gick som bäst. Cameron kastade offret till pöbeln. Var de nödvändigt att statuera ett exempel på detta viset?
Att hävda värderingar som går emot den stora majoritetens uppfattning är långt svårare. Jag påstår allt envisare att de svenska Kristdemokraternas tillbakagång beror på en anpassning till majoritetens synsätt. Den som vill hävda något gott, måste också våga säga nej till det som man tycker är ont. Det är moral.

Ulf Wickbom, politisk redaktör Barometern-OT

Vingarnas trygghet beh�vs

Wed, 08 Feb 2012 08:00:01 +0100

Företaget Saft i Oskarhamn skickar hem 40 visstidsanställda.

Nyligen sades 30 i extrapersonalen upp. Varslen och uppsägningarna kommer tätt. Konjunkturen slår hårt. Strukturomvandling spär på. Förra veckan beslöt läkemedelsbolaget AstraZeneca att flytta forskningen i Södertälje till anläggningar i andra länder. Omkring 1?000 personer berörs.
Anställningstryggheten blir skörare. Las, Lagen om anställningsskydd, är ett bräckligt skydd. Vad hjälper las när fabriken flyttar utomlands? Vad hjälper las om hela din avdelning inte längre behövs? Vad hjälper las om du vantrivs och vill byta jobb och riskerar att bli den som ”är sist in”?
Det är frågor som ställs av Jan Edling i en nyutkommen antologi som har titeln Jobben kommer och går – behovet av trygghet består (Ekerlids). Den är redigerad av Alice Teodorescu och Lars Olof Petersson.
Svenskar tycker att anställningstrygghet är mycket viktigt. 58 procent av invånarna i las-land håller med om detta. I Danmark svarar bara 32 procent ja på den frågan. Danmark är numera känt som Flexicurity-land. Arbetsmarknadspolitiken är mer inriktad på rörlighet. Folk ska in i arbetslivet och flyta vidare.
Sverige och Danmark analyseras i ett kapitel i boken av Mats Peter Klindt. Han är forskare vid universitetet i Ålborg.
Flexicurity har beskrivits med de poetiska orden ”vingarnas trygghet”. ”Löntagarnas trygghet”, skriver Klindt, ”grundas i mindre grad på lagar och rättigheter runt anställningen.” Danska arbetsgivare har lättare att anställa och säga upp löntagare än kollegerna i Sverige. Tryggheten består i bättre ersättning vid arbetslöshet och bättre instrument för att hjälpa arbetslösa och lågutbildade till nya eller bättre arbeten.
Danmark är som Sverige var på 1960- och 1970-talet, hävdar Klindt. Svensk arbetsmarknad och ekonomi styrdes av den så kallade Rehn-Meidner-modellen. De två LO-ekonomerna skapade ”ett samspel mellan arbetsmarknadspolitiken och en hög rörlighet på arbetsmarknaden”. Människor flyttade från olönsamma till mer lönsamma branscher. Modellen möjliggjorde omstrukturering av hela branscher, som teko, varv och stål.
Men från mitten av 1970-talet kom en stark motreaktion. Modellen fick öknamnet ”flyttlasspolitik”, när många norrlänningar lämnade gårdarna och skogen för industriarbete i de större städerna. Ams blev liktydigt med ”Alla måste söderut”. Las infördes 1974. Tryggheten blev inte längre rätt till arbete. Nu handlade det om rätten till att behålla sin anställning.
Klindt hävdar, att dagens svenska system är bättre anpassat till förhållandena efter finanskrisen 2008. Men den återkommande frågan måste ändå vara om inte arbetslinjen måste omprövas och förändras. Det måste bli lättare för dem som har arbete att våga ta klivet till nästa, bättre anställning. Det måste bli ännu lättare att komma in i arbetslivet. Lösningen är inte bara fler åtgärder, utan också fler arbetstillfällen. Det måste bli lättare för arbetsgivaren att säga upp anställda för att säkra företagets överlevnad.
Om vi ska kunna arbeta till 75 års ålder genom att byta jobb mitt i livet, som statsminister Fredrik Reinfeldt tänkte högt på tisdagen, blir las mest knas.
I sin inledning formulerar Alice Teodorescu begreppet kompetenstrygghet. ”Igår var trygghet något statiskt, i morgon är trygghet att kunna eller tvingas gå, och att göra det med vetskapen om att den egna kompetensen är eftertraktad. Det är trygghet på riktigt”.

F�rgstarka J�rnladyn blir svartvit p� film

Ulf Wickbom — Tue, 07 Feb 2012 07:56:00 +0100

Passiv, självbehärskad och motvillig att konfrontera känslomässiga situationer.

Så beskrivs Storbritanniens drottning Elizabeth II i en av de många biografier som skildrar hennes 60 år på tronen. Hon var bara 25 år när hennes far Georg VI avled.
Ungefär så skildras hon också i filmen The Queen (2006). Efter prinsessan Dianas tragiska död vägrar hon först att delta i folkets sorg. Den färske premiärministern Tony Blair övertygar henne att framträda officiellt. Hon lyder hans råd. Det blir succé.
Vi förleds att tro, att det var så i verkligheten. Illusionen förstärks av att skådespelaren Helen Mirren är skickligt porträttlik.
Men spelfilm är inte dokumentär. Inte ens dokumentärfilm visar alltid verkligheten. Oliver Stones film om president John F Kennedy var också en fri tolkning av historien. Scenerna fastnar på näthinnan och påverkar vår förståelse av tillvaron.
Filmen The Queen ger oss på samma sätt en bild av hur vi tror eller vill tro att det var. Vi vet praktiskt taget inget om drottning Elizabeth. Hon har aldrig gett en intervju. I?bland muttrar hon . ”We are not amused”. Hon kan ha förvärvat en formidabel erfarenhet av världen i allmänhet och i synnerhet av de sexton länder i samväldet, där hon är drottning. Men hon kan lika gärna vara en person som allt för tidigt stängdes in i ceremoniernas gyllene bur.
Nu har filmen om Margaret Thatcher haft premiär i Sverige. Den heter kort och gott Järnladyn. I tillbakablickar upplever den åldrade, förvirrade Thatcher sin politiska karriär och sina elva år som Storbritanniens premiärminister 1979-1990. Hon är just så förskräcklig som vi vill att hon ska vara, för att leva upp till våra föreställningar om den starka ledaren med den hjärtlösa politiken.
Hon förtjänar ett bättre eftermäle. Hennes kamp mot fackföreningarna med gruvarbetarna i spetsen räddade landet från ekonomisk kollaps. Hennes riskabla krig mot Argentina för att återta de ockuperade Falklandsöarna kan lika gärna ses som en revolt mot internationell terrorism och mot förakt för folkrättens lagar.
Grekland behöver kanske inte en Järnlady men borde ge järnet. Där ser vi hur rutten skattemoral och våldsfyllda protester mot varje nedskärning hotar att föra landet mot statsbankrutt. En järnhand borde oftare slå näven i bordet när regimer kränker sitt eget folk eller grannstaternas.
Tyvärr är Meryl Streep så övertygande som Thatcher, att vi tror på allt. Vi bör bara tro på hälften. Även den moderna färgfilmen har en benägenhet att skildra allt i svart och vitt.

Moster Agda f�r planerad v�rd

Tue, 07 Feb 2012 07:56:00 +0100

Nästan alla har en äldre släkting som tas in på sjukhus utan att egentligen behöva akut vård.

Efter några dagar skickas patienten hem utan några förslag till åtgärder.
Sverige är sämst bland jämförbara länder, när det gäller att upprätta en behandlingsplan för patienter som lämnar sjukhuset. Toppländerna har en plan för 75 procent av de utskrivna. I Sverige finns fortsatta planer bara för var tredje patient.
Sverige har bra sjukvård, men mindre bra för kategorin multisjuka äldre. De ska tas om hand både av landstinget och kommunen. Samordningen brister. När de ansvariga är dåligt informerade om helheten, uppstår den oklarhet, som ofta leder till ett besök på sjukhus – för säkerhets skull.
Det finns siffror på vad detta kostar. Varje inläggning på sjukhus motsvarar i pengar mer än 50 besök hos doktorn på vårdcentralen eller mer än 100 hembesök av distriktssköterskan.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjorde nyligen en studie i några landsting och kommuner. Ungefär 300 personer intervjuades. De var över 75 år, bodde hemma, men hade tre eller fler åkommor. Under en 18-månadersperiod besökte de vårdcentralen fyra gånger och blev inlagda på sjukhus lika många.
Bristande samordning kostar pengar och skapar otrygghet för de äldre. Ingen verkar förstå vad som är fel. Ingen är beredd att ta ansvar. Så kan många äldre säkert uppleva sin tillvaro.
Glädjande nog har regeringen och SKL träffat en överenskommelse om ”Sammanhållen vård och omsorg för de mest sjuka äldre.” Socialdepartementet avsätter rejält med pengar för att belöna förbättringar. Sådana ekonomiska styrmedel har visat sig fungera, när den så kallade kömiljarden fördelades till landsting som kortade ner väntetiderna i vården.
Den nya satsningen på sammanhållen vård är lite mer problematisk. Landsting och kommuner ska börja samarbeta. Det har hittills varit svårt att åstadkomma detta. Man ska inte blunda för att det ibland finns ett intresse att vältra över ansvaret och kostnaden på någon annan.
Ska detta börja fungera bättre i framtiden, räcker inte pangar som smörjmedel. Det krävs kraftfull styrning från både regeringen och från SKL. Centrala överenskommelser riskerar att bli vackra ord på ett papper, om inte det finns ett djävlar anamma bakom retoriken. När Nollvisionen för trafiken proklamerades hände först inget. Trafikmyndigheterna, polisen och kommunerna prioriterade annat. När arbetet kom igång, spretade åtgärderna år olika håll. Först när regeringen gick in och styrde kom resultaten. Nollvision mot dålig vård, tack!

Valfrihet f�r �ldre ger tillv�xt

Mon, 06 Feb 2012 08:07:01 +0100

Det finns för många frisörer i stan! Hur ska folk kunna välja vem man vill gå till.

Antalet blomsteraffärer är på tok för många! Kunderna blir förvirrade och kan inte avgöra vem som har bäst och billigast tulpaner. För att inte tala om utbudet av tandläkare. Vad tjänar mångfalden till. Man kan väl bara laga tänder på ett sätt!
Valfrihet är en självklarhet i vardagen. Elever anförtros till och med det svåra valet av skola. Information, utförande och kontroll fungerar.
Men när det gäller hemtjänst, äldreservice och äldreboende i Kalmar är det än så länge stopp. "Det verkar som om majoriteten har beslutat att omyndigförklara de äldre i vår kommun", skriver Rolf Wahlberg (M) och Folke Fagerlund (KD). Deras debattinlägg kan läsas i sin helhet på Kalmarmoderaternas hemsida. "De flesta äldre personer är, tack och lov, helt kompetenta att själva bestämma vilken hemtjänst, äldreservice och äldreboende hon eller han vill ha", skriver de. Den som inte vill välja får kommunal service som tidigare.
Den överväldigande majoriteten av Sveriges kommuner, ungefär 160 av dem, har infört valfrihet. Några få, 29 kommuner, har beslutat att säga nej. Oftast är skälet att de har får få eller för utspridda äldre för att kunna skapa en marknad för nya utförare.
Ända sedan Lagen om valfrihet (LOV) infördes 2009 har den rödgröna majoriteten vänt frågan ryggen. Man är inte intresserad. Folkpartiets Inger Hilmansson driver frågan, nu med KD och enskilda moderater. Oppositionsrådet Malin Petersson verkar upptagen av Tillväxtgruppen, där (M) ingår med (S) och (C).
Det borde vara Peterssons skyldighet som oppositionsledare att agera i en av alliansregeringens hjärtefrågor. Hon sviker sina väljare om hon lierar sig med Johan Perssons (S) förhalningstaktik.
LOV är dessutom en tillväxtfråga. Om Kalmar ska bli en attraktiv kommun för äldre, blir valfrihet en viktig del av livskvaliteten. När LOV öppnar för privata utförare skapas en möjlighet får många, inte minst kvinnor, att starta eget och expandera. Konkurrensen är nyttig för den kommunala verksamheten. Brukarna får möjlighet att ställa krav och därmed få inflyttande. Den sätter en tydlig prislapp på olika tjänster. I kommuner med valfrihet, har ungefär 40 procent av brukarna valt en enskild utförare.
Börja med hemtjänsten. Ju äldre vi blir, desto mer olika blir våra behov. En enda utförare kan omöjligen på ett effektivt sätt leverera ett brett utbud. Om Johan Persson inte vill ha LOV, så får han bekväma sig till att tala om varför.

Att st�ndigt matas med v�ld p�verkar beteendet

Mon, 06 Feb 2012 08:06:01 +0100

Det finns en egendomlig idé att människor inte påverkas av dataspel, film och TV.

Att knivhugg, sparkar, mord, tortyr och andra våldsamheter passerar genom medvetandet utan att lämna några spår. Jag har några vänner som är hängivna dataspelare. Varje gång det kommer någon vetenskaplig (?) undersökning som bekräftar att de kan fortsätta att jaga och skjuta fiender nickar de instämmande. ”Vad var det jag sa.”
Möjligen kan någon vilsen pojke i någon avlägsen förort vara undantaget som bekräftar regeln.
Annorlunda förhåller det sig med flickor och unga kvinnor. De anses vara mycket lättpåverkade. Därför krävs att skönhets- och modeindustrin måste ta sitt ansvar. Bort med de trådsmala modeller som gör att tjejer drabbas av anorexi.
Lustigt nog talar de som gillar dataspel ofta om reklamens fördärvliga inflytande. Den styr vårt beteende. Företag världen över lägger ner tusentals miljarder dollar på att påverka oss. Bilar, drycker, kläder, mat, musik, parfymer, piller, telefoner... Allt kan säljas med mördande reklam. Borde inte denna kommersiella propagandaapparat förbjudas?
Min hustru är lärare. Hon hade en elev som några år efter att han slutat skolan öppnade eld mot vakter och köande restauranggäster på Stureplan. Det var den 4 december 1994. Fyra ungdomar i tjugoårsåldern dödades. Den före detta eleven dömdes till livstids fängelse.
Han var en begåvad men besvärlig elev. Störig, som man brukar säga. Dålig självkontroll. Bitter över att hans pappa flyttat utomlands och inte längre vill ha någon kontakt med honom.
Jag minns att min fru berättade att han var besatt av maffiafilmer. Gudfadern förstås. men framförallt beundrade han Al Pacinos ruskiga rollfigur i Scarface. Ett porträtt av en rädd liten kille som börjar längst ner i gangsterhierarkin för att sluta som en maktfullkomlig och sinnessjuk boss.
Visst kan en film, oavsett vad forskarna säga, påverka ideal och värderingar. Visst kan en utsatt pojke, övergiven av vuxenvärlden, få svårt att skilja mellan fiktion och verklighet. Visst kan ett samhälle, som vårt, med sin envisa våldsfixering i dataspel och film, ge en förvriden bild av vad som är rätt och fel.
Många unga män dras in i kriminella gäng i brist på bättre alternativ. Få barn som växer upp i en överbefolkad tvårummare i Rosengård blir advokater eller läkare. En oavslutad skolgång ger inga sådana möjligheter. Men i Rinkeby liksom i Rosengård finns parallella högskolor. Där odlas drömmen om snabba bilar, snygga brudar och häftiga villor med swimmingpools.
Men vägen dit är kantad med lik och leder för det mesta till Hall, Kumla eller i bästa fall Norrtälje.
Sverige är ett land där barn är synliga redan innan de döds. Det finns en enorm kontrollapparat. Mödra- och barnavårdscentraler, dagis och förskolor, obligatorisk skolplikt, en väl utbyggd socialtjänst.
Få länder, om något, har större möjlighet att mycket tidigt upptäcka vilka barn som är på väg åt fel håll. Det har alltid förvånat mig att alla dessa fina institutioner aldrig lärt sig att samarbete.
Det blir mycket tydligt när man betraktar vad som nu sker i Malmö.

Tecken i tiden:

Lars Ragnar Forsberg, journalist och författare

F�llde v�nner till h�ger och v�nster

Ulf Wickbom — Sat, 04 Feb 2012 12:02:02 +0100

Strindberg låter oss inte vara i fred. 100 år efter sin död rör han om i samhällsdebatten.

Författaren Bengt Ohlsson anade inte att gamle August spökade, när hans eldfängda eldfängda artikel kom på pränt: Måste kulturen vara vänster? skrev Ohlsson i början av året.
Exakt ett hundra år tidigare hade den unga arbetarrörelsen tryckt Strindberg till sitt hjärta, hyllat honom som en av de sina och stadfäst den hegemoni som Ohlsson nu ifrågasätter.

August Strindberg dog i maj 1912. Han ville begravas i stillhet. Men uppskattningsvis 60?000 personer följde kistans färd till begravningsplatsen. När han i början av året hade fyllt 63 år, uppvaktades han av ett stort fackeltåg med fackföreningsfanor och mässingsorkester i täten. ”Folkets Strindberg” ropade folkmassan till mannen på balkongen vid Drottninggatan 85
Hans ständiga uppror mot kungamakt, etablissemang och överhet hade gjort honom till heders-sosse. Under ett sekel framåt har de flesta kulturpersonligheter kollektivanslutits till Rörelsen. Under den radikala perioden efter 1968 fanns det kring Kulturarbetaren ungefär samma aura som kring Mönsterarbetaren i DDR. Konsten tjänade samhället.

Strindberg var säkert socialist. Han avverkade de flesta ideologier och trosuppfattningar under sitt liv. Men till skillnad mot Stefan Löfven blev han aldrig feminist.
Han var ”kvinnohataren, katoliken (han blev aldrig formellt katolik), antisemiten, Sverigehataren, ockultisten, satanisten, framstegsskeptikern” och mycket annat, skriver Nathan Shachar i en ytterst läsvärd uppgörelse med Strindbergsbilden (DN 29 januari). I analytisk briljans överglänser Shachar den vresige Bengt Ohlssons klagosång över vantrivsel i samtiden.
Shachar, som har bopålarna i Jerusalem, är journalist och författare. Han har bland annat skrivit en bok om Oscar Levertin och hans tid som också var Strindbergs.

Strindbergskulten som uppstod 1912 har ”knappast mattats av sedan dess och vi lär få många smakprov på den under den stundande jubelfesten”, skriver Shachar i sin artikel. Han fortsätter: ”Mannen som svek sina vänner, gjorde pannkaka av sitt privatliv och förslösade fasta och andliga tillgångar med ivern hos en pyroman, upphöjdes till socialt och ideologiskt dygdemönster”.
Det har länge diskuterats om Strindberg hade perioder av galenskap i medicinsk bemärkelse. Shachar löser problemet genom att uppfinna Strindbergs syndrom.
”Den nutida psykiatrin sätter en ära i att etikettera och bokföra aparta anfäktelser: Jag vet inte om den uppmärksammat Strindbergs sydrom: den tvångsmässiga impulsen att slå sönder det man haft kärast; att förvandla vänner till dödsfiender.” Siri von Essen, Ellen Key, Oscar Levertin, Vener von Heidenstam är några tidigare närstående, som förföljs i tarvliga påhopp. De får dagens värsta drevjournalistik att framstå som ganska beskedlig. Författarkollegan Gustaf af Geijerstam, en trogen beundrare och hjälpande hand, hamnar i onåd. I romanen Svarta Fanor förnedras han som Lille Zachris. Hustrun kallas litteratur-ludret och tonårssönerna beskylls för allehanda laster.

Strindberg går igen. Vi blir inte av med titanen. Han fortsätter att besvära oss med frågor om konstnärskapets sanna natur. Han skrev, som Shachar påpekar, en handfull klart lysande mästerverk. Men förringas deras värde av att författaren så ofta var en tarvlig svikare? Jubelfesten 2012 borde rätteligen bli en uppgörelse med vår egen bild av Strindberg som den allt överskuggande bjässen i vår litteratur. Röda Rummet, Hemsöborna och en handfull pjäser tillhör vår kanon. Författaren själv och någon halvmeter av hans samlade verk är intressant av andra anledningar. De svavelosande attackerna på samtida författare har alldeles för länge förringat dessas betydelse. Heidenstam, Levertin och Geijerstam borde få vara mer än bara måltavlor för Strindbergs giftiga attacker.

Strindberg blir därmed aktuell också i ett annat avseende hundra år efter sin död. Han är intimt förknippad med sina verk. Vi har fått en liknande trend i dagens litterära värld. Många romaner och andra samtidsskildringar lever i kraft av sina författare. Vi har fått ett slags metalitteratur, som få läser men desto fler diskuterar. Det är babbel och ibland också Babel om barndomsskildringen med den kända mamman i en generande huvudroll. I deckargenren är de inte sällan författaren som marknadsförs, inte volymerna på bokhandelsdiskarna.
Vi kan använda Strindbergsjubileet till två saker. Dels till att konstatera att stora författare ibland skriver småaktigt. Dels till att återupprätta dem som föll offer för Strindbergs syndrom.

Tomt p� krogarna i S�dert�lje

Sat, 04 Feb 2012 12:02:02 +0100

Sverige måste vinna fler Nobelpris. Ungefär så har Jan Björklund (FP) beskrivit sin vision för forskningspolitiken.

Men på Nobelfesten serveras inga Nobelpris till svenska forskare. Däremot serveras middagen av personal som gynnats av sänkt moms på krogen.
Utbildningsminister Björklund skriver i sitt nyhetsbrev att regeringen satsar åtta till tio miljoner om året på medicinsk forskning. Folkpartiledaren har samtidigt varit med om att sänka momsen på krogen till en kostnad av drygt fem miljarder.

Det hade varit bättre att lägga dessa fem miljarder på medicinsk forskning. Jan Björklund har två recept på åtgärder. ”Att Sverige till exempel har en av världens högsta marginalskatter är en klar konkurrensnackdel. Jag tror att vi också på sikt måste se över företagsbeskattningen för forskningsintensiva mindre företag”, skriver han i sitt nyhetsbrev . Han kommenterar AstraZenecas beslut att lägga ner hela sin forskning i Södertälje. 1 000 jobb i världsklass flyttar till USA.

Svenska forskare har snabbt uttryckt sin oro för möjligheterna att hävda svensk medicinsk forskning och därmed behålla läkemedelsindustrin.
Den sänkta restaurangmomsen syftar till att ge ungdomar ett första steg in i arbetslivet. Om det sker i exempelvis Södertälje är detta till liten nytta om kunderna försvinner. Omvänt skulle en satsning på forskning i Södertälje skapa en efterfrågan på sådana tjänster som restauranger.

Krogreformen blir bara en halv framgång om inte ännu mer pengar går till den del av arbetsmarknaden som klarar en hårdnande internationell konkurrens.
Alla hade vunnit i det långa loppet om fem miljarder istället hade gått till forskarutbildning, akademisk praktik utomlands och mer hjälp att förvandla innovationer till affärsföretag.
Ungdomsarbetslösheten är stor. Det är ett problem. Men att försöka få in unga på arbetsmarknaden till varje pris kan stå Sverige dyrt i det långa loppet. Till vilken glädje är det då att Dagens Rätt har blivit några kronor billigare.

Gammal viking blir ung kapten f�r KD i Kalmar

Fri, 03 Feb 2012 09:42:00 +0100

Hej Cristopher,
Vi trodde in i det sista att Folke Fagerlund skulle bli ny gruppledare för Kristdemokraterna i Kalmar.

Det var ju han som stod vi kaffebryggaren i partilokalen, när pressträffen började. Vi var tre journalister och en fotograf, som försökte skapa samma hysteri som omgett Carin Jämtin på Sveavägen 68 den senaste tiden. Fotografen tog en bild på Fika-Folke och tänkte ge hem. Då kom sensationen, nästan i klass med Löfven. Det blir Christopher Dywik! (Stava ditt förnamn med K i fortsättningen så blir det lättare att komma ihåg: KD (KD).
Men vi förstod snart varför du blev vald. Du har tio års erfarenhet att spela i numerärt underläge. I din ännu yngre ungdom spelade du ishockey tio säsonger för Nybro Vikings. Hemorten Tvärskog var inte tillräckligt stor för dina ambitioner. Efter din transfer till politiken hamnade du först hos Moderaterna, men fick inte tillräckligt stora ytor och gick till Kristdemokraterna.
Nu möter du nästan ensam storlaget Johan Persson United, som har en full femma: (S), (MP) och (V) i anfallet och (M) och (C) som täcker upp bakåt.
Ut på isen och kriga, KD! I hockeyn försvarar man sitt eget mål, i politiken de egna målen. Boxplay med en man är ingen lätt uppgift, men om outsidern Vitryssland kunde spöa Sverige med uddamålet 2002, finns det hopp också för din familjepolitik. Det är ett intressant förslag som partiet har kommit med, att föräldrapenningen ska kunna tas ut ända tills barnet fyllt 18. Stora barn har ibland större behov av föräldrar än de små.
Kontra, kontra, kontra! JP United har värvat Malin "Amazonen" Petersson och Anders "Bonden" Andersson. Dom tränar i den särskilda Tillväxtgruppen, JP Uniteds hemliga vapen. KD, som jag gärna kallar dig, du måste bilda en egen tillväxtgrupp, gärna tillsammans med Inger "Interference" Hilmansson. På varje möte i kommunfullmäktige ska ni interpellera om den andra tillväxtgruppens arbete och passa på att berätta vad ni gör. Tryck upp dom mot planket!
På riksplanet valde partiet att inte byta ut förbundskaptenen. Göran Hägglund fick fortsatt förtroende. Förnyelsen och förstärkningen måste nu komma genom förnyelse. På hockeyspråk kallas det värvning. KD har lockat soloartisterna! Ebba Lindsö! Marcus Birro! Christian Gergils! Kanske rentav Lars Adaktusson. Partiet har högt i tak. Himmelska höjder! Inte ens "the sky is the limit"!
KD, försök att få några välbekanta Kalmarnamn att komma ut i garderoben som kristdemokrater. Det är mer än bara ett PR-trick. Partipolitiken måste ha stöd i opinionens gräsrötter. Jag vet att du vill engagera fler personer i det offentliga samtalet. Hitta gärna några som brukar synas och höras.
Dessa ideologiska sponsorer behöver kompletteras med en supporterklubb. Heavens Angels är ett bra namn. Partiets problem är att det mest suttit välartade familjer på läktaren. Ett vitalt parti behöver några huliganer. Det är dom där som aldrig viker ner sig, inte ens när det egna laget ligger under med 0-14 och ska spela i numerärt underläge resten av matchen. Go, Dywik, go!

Ulf Wickbom, politisk redaktör Barometern

V�lf�rd mot lugnare vatten

Fri, 03 Feb 2012 09:41:00 +0100

Ny kurs "Moderaterna måste börja med att återställa förtroendet för konkurrensutsättning."

Ute på världshaven pågår Volvo Ocean Race. Båtarna säger en del om vår tid. Konstruktionen är medvetet underdimensionerad i förhållande till påfrestningarna. Den som har tunnast och klenast material får den lättaste och snabbaste båten. Rejäla säkerhetsmarginaler gör dig chanslös i konkurrensen.
Allt oftare kan denna symbol plockas fram för att synliggöra de närmast obefintliga marginalerna i välfärden och samhället. SOS Alarm tycks inte räcka till, när behovet av akuta insatser blir lite större än normalt. Kunskap eller kapacitet brister. Personalen på äldreboendet arbetar till vardags nära bristningsgränsen. Vid minsta överbelastning riskerar omsorgen att haverera. Elbolagen verkar ibland att röja kraftledningsgatorna först när stormen fällt de farligaste träden. Lean Production, avsett som ett verktyg för bättre resursutnyttjande, urartar inte sällan till eftersatt underhåll och underbemanning. Infrastrukturen körs som en kappseglare. Den som inte kapsejsar vinner.
Även i en välskött ekonomi som den svenska börjar den gamla välfärdsmodellen nå vägs ände. Den fungerade när en stadigt ökad tillväxt kunde finansiera en måttlig reformtakt. Idag ter sig tillväxten inte lika pålitligt. Förväntningarna på välfärden växer, inte minst när de röststarka 40-talisterna behöver den, och antalet äldre blir fler. För några år sedan kom begreppet Välfärdsgapet. Avståndet mellan behov och resurser ökar. Ingen kommunalskattehöjning i världen kan täcka det utrymmet.
Därför är det intressant att Moderaterna har tillsatt en arbetsgrupp för att "utveckla partiets politik för välfärden och det gemensamma ägandet". Arbetet som kallas Trygga tillsammans presenterades i DN (2 februari) av ordföranden Peter Norman, som är finansmarknadsminister i regering. Partisekreterare Sofia Arkelsten finns med liksom Anna Kindberg Batra, ordförande i finansutskottet.
Med gemensamt ägande åsyftas privata utförare. Gruppen vet, att moderaterna måste börja med att återställa förtroendet för konkurrensutsättning efter den senaste tidens uppmärksamhet kring vårdföretaget Carema. "Med rätt styrning, regleringar och tillsyn ger konkurrens förutsättningar för såväl höjd kvalitet som sänkta kostnader.", heter det och den ideologiskam nyckelmeningen lyder: "Mångfald skapar också möjlighet till bättre kostnadskontroll, vilket är en förutsättning för en välfärd som kan växa och klara kriser."
Moderaterna har stuckit ut huvudet med sitt försvar för dagens ordning och med löften om framtiden. Mot slutet av året kommer gruppens rapport.

Kl�dsel skolans s�rm�rke

Thu, 02 Feb 2012 07:51:00 +0100

Min åtta-årige son frågade mig häromdagen ”Är Westminster School en bra skola?” .

Sonen går i Westminster Abbey Choir School, som består av de 31 pojkar som sjunger i Westminster Abbeys kör. Det är en internatskola; pojkarna börjar när de är åtta och slutar när de är 13.
Mittemot Westminster Abbey Choir School ligger Westminster School, en av Storbritanniens förnämsta secondary schools, för barn från nian till studentexamen. Biträdande statsminister Nick Clegg gick där; likaså Helena Bonham Carter och Nalle Puhs skapare A.A. Milne. Bara Eton, där David Cameron gick, räknas som finare.
Men min son undrade ändå om det var en dålig skola. Varför frågar du det? så jag. Några pojkar från Westminster School hade precis gått förbi. ”De hade inte skjortorna instoppade”, svarade han.
Vad barn uppfattar! Trots att han och jag aldrig diskuterat instoppade skoluniformsskjortor hade han uppfattat att dåliga skolor låter sina elever ha på sig uniformen slarvigt medan bra skolor har prydliga elever. Ja, sade jag, Westminster School är en jättebra skola, och de där pojkarna kommer att bli tillsagda.
I all sin oskuldsfullhet hade min son upptäckt broken windows-teorin: om man inte tar hand om små förseelser blir det snabbt mycket värre. Broken windows, trasiga fönster, var Rudy Giulianis flaggskepp när han 1994 blev vald till borgmästare av New York. Staden var i uselt skick och värst av allt var den allstädes närvarande brottsligheten.
Giuliani tog itu med det genom att börja laga fönster. Små brott tolererades inte längre. Även om vissa tyckte att polisen var för sträng (för att uttrycka det milt) blev ”trasiga fönster” en stor succé. Vanliga människor vågade gå ut på kvällarna igen. Livet i fattiga kvarter blev mer uthärdligt.
De trasiga fönstrens stora tillgång är naturligtvis att taktiken kan användas på andra områden också. Människans instinkt är ju att tänja på gränserna om det går, så någon måste vara Rudy Giuliani och agera gränskontroll. Tänk bara på skattesmitning och trafikförseelser.
Här i England har snart sagt alla skolor uniformer. Vissa har en viss färg på byxorna samt en skoltröja, medan skolor i andra änden har bestämmelser om allt från strumpor till slips och hårband. Ja, min son och dotter har slips och skjorta i skolan.
Men slarv kryper lätt in. Lärare i sämre skolor är förmodligen så trötta på att undervisa otacksamma elever att de inte orkar tjata om att skoluniformsskjortan ska vara instoppad. Men det är som med de trasiga fönstren: om ett barn vet att han eller hon inte behöver följa reglerna när det gäller skoluniformen struntar han eller hon i andra regler också. Därför ser man ofta grupper med skolbarn efter skolan i uniformer som skulle kunna vara stiliga, men de hänger på trekvart. Inte är man stolt över att tillhöra en sådan skola.
Och dessutom: det första intrycket är avgörande. Det gäller både städer och skolor. Vill Westminster School behålla sitt rykte som eminent skola får pojkarna se till att stoppa in skjortan.

Elisabeth Braw, journalist i London

Oskarhamn �r helt under isen

Thu, 02 Feb 2012 07:50:00 +0100

Så får det inte gå till. Ingen annan kan dra på sig en hyresskuld på närmare en miljon och räkna med att kommunen efterskänker beloppet.

Men så går det till i Oskarshamn. Hockeyklubben IKO har en hyresskuld till kommunen som uppgår till 870 000 kronor. Klubben slutade betala hyra i april förr året.
"Det är som sagt lite speciellt och IKO har släpat efter lite och de lovade att det skulle lösa sig innan nyår", säger Tracey Golrang, kommunens förvaltningschef till Östran-Nyheterna.
"Lite speciellt" är ingen ursäkt som håller. Kommunens ledande politiker kommer med liknande undanflykter.
Kommunstyrelsens ordförande Peter Wretlund vrider sig som en mask. Han är medveten om att hyresskulden är ett stort belopp i en kommunal budget. Men han hävdar samtidigt att hockeylaget betyder mycket i Oskarhamn.
Det allvarliga är att oppositionen har känt till saken men inte agerat. Oppositionsrådet Lars Blomberg (M) har inte tagit ställning för Moderaterna eller alliansen i sin helhet.
Han mumlar också något om IKO som varumärke för kommunen. Att det är en verksamhet på ruinens brant bekymrar honom inte ännu.
Frågan tas upp i kommunstyrelsens arbetsutskott nästa vecka. IKO beräknas behöva ett kapitaltillskott på 1,3 miljoner före april månads utgång. Klubben lär inte dra in de pengarna på egen hand.
Nu är det upp till revisorerna att granska affären. Vem lät hyresskulden växa till en ohållbar situation med kommunen som ganska given förlorare?
Särbehandlingen av idrotten i den kommunala verksamheten är inget unikt för Oskarhamn. Inte sällan flyter de ledande politikernas och klubbarnas intressen ihop. Opreciserade värderingar av idrotten som tillväxtmotor ledder till dåligt underbyggd subventionering av anläggningar och verksamhet.
Idrotten skapar värden både för de aktiva utövarna, som upplevelse för publiken och för besöksnäringen. Om någon kan räkna fram att hockeyn i Oskarshamn skapar värden för kommunen på 870.000 kronor kan skulden skrivas av. Annars har Peter Wretlund ett problem.

Tuffare att m�ta L�fven

Wed, 01 Feb 2012 07:49:01 +0100

Mycket talar för att den nyvalde S-ledaren ögnade igenom riksdagens snabbprotokoll från förra veckans debatt om arbetslösheten (25/1) innan han på torsdagskvällen började skissa på fredagens installationstal.

Både valet och talet har sedan lovordats inte bara i de egna leden utan också från näringslivshåll.

Förklaringen är Stefan Löfvens fokus på ”jobben”.

Inför smattrande kameror, den församlade socialdemokratiska aristokratin och ett stort medieuppbåd förklarade den nya S-ledaren att nej, han tänkte inte redan nu ge en programförklaring men ville ändå säga ”någon sak om jobben”. Där, på Fotografiska museet i Stockholm, erkände Löfven utan en rodnad på kinderna att ”vi”, partiet, "inte har varit tillräckligt slagkraftiga och tydliga” om att jobblinjen ska ha högsta prioritet.

Ljudet i Stefan Löfvens pipa klingar renare än i Ylva Johanssons. Som socialdemokraternas frontfigur i Arbetsmarknadsutskottet förde hon sossarnas talan i förra veckans riksdagsdebatt. Johanssons tonläge är alltid uppskruvat, men den här gången blev det bara pinsamt när hon i talarstolen dömde ut regeringens arbetslinje för att vara … en fattigdomslinje?

Detta sagt av en S-företrädare som vill göra det mindre lönsamt att arbeta, fördubbla anställningskostnaderna för unga, fnyser åt fler jobb i hotell- och restaurangbranschen och uppenbart inte tål att de populära RUT- och ROT-avdragen har tvättat svarta jobb vita samtidigt som människors vardagsliv flyter enklare och nya jobb skapas.

Nog för att arbetslösheten är besvärande hög. Inte minst för de unga som fortfarande saknar ett jobb att gå till. Jag tar risken att låta som en allianspolitruk, men det är just för att ytterligare pressa ner arbetslösheten som regeringen kommande år satsar ytterligare åtta miljarder på arbetspolitiska insatser i form av fler handläggare på arbetsförmedlingen, fler praktikplatser och fler utbildningsmöjligheter. Insatser som är riktade till människor som under lång tid har stått utanför arbetsmarknaden och bara kunnat se på hur livet rullar förbi.

Alliansregeringens jobbsatsningar har inget med dagsländepolitik att göra. Den består av konsekventa och långsiktiga åtgärder för att få utanförskapet att minska, sjukfrånvaron att sjunka ännu mer och undan för undan få ännu fler att ta det stora klivet ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Opinions- och väljarmässigt har regeringens arbetslinje varit en framgång, som självklart inte lämnar den kloke Stefan Löfven någon ro. Därför var han glasklar i sitt installationstal: Fler jobb är Sveriges största tillgång och det kommer att vara min viktigaste prioritering! Ja, han gick så långt som att direkt utmana både de gamla samarbetsvännerna i MP och de mer grönröda inom sitt eget parti med förgripligheter om energipolitiken. Det var när han lovade att det aldrig kunde bli tal om att avveckla kärnkraften på bekostnad av jobben.

Men i det korta perspektivet har Löfven annat att tänka på. Nämligen hur han ska inleda förvandlingen av Sveriges nära nog halverade och av inre strider sargade socialdemokratiska parti till att åter bli ett attraktivt alternativ för väljarna.

Maria Abrahamsson, riksdagsledamot för Moderaterna

F�rr kallades de f�r kanonmat

Wed, 01 Feb 2012 07:49:01 +0100

Efter Sovjetunionens sammanbrott kunde det svenska försvaret ta en time-out. Det förelåg inget militärt hot mot Sverige under överskådlig tid.

Det gamla värnpliktsförsvaret skrotades. Sverige satsar istället på ett insatsförsvar med fast anställda, betydligt färre men bättre utbildade och utrustade.
Alltjämt tror försvarsminister Sten Tolgfors, att han har 50 000 man att tillgå när den nuvarande planeringsperioden är till ända 2014. Få delar hans optimism.
Uppenbarligen anser ÖB Sverker Göranson att rekryteringen går dåligt. Ett förslag på hans bord säger, att det ska räcka med grundskola för att antas till grundläggande militär utbildning. Hittills har det krävts gymnasiebetyg i svenska, engelska, matematik och samhällskunskap.
Försvarsmakten påstår att skälet är en önskan att ”rekrytera ur hela den befolkning som finns.” Det låter ihåligt. Tidigare rekryteringskampanjer har utformats som rena intelligenstester. Mot slutet av det gamla värnpliktsystemet rekryterade man inte ur hela befolkning utan bland de bästa i varje årskull.
Den som bara har grundskola bakom sig får svårt att tillgodogöra sig dagens militära utbildning. Det finns en uppenbar risk att soldatyrket lockar många som har svårt att komma in på den civila arbetsmarknaden. Inte minst i utlandsuppdragen har svensk trupp levat högt på mångfalden av kompetenser.
Två omständigheter gör situationen allvarlig. För det första kommer antalet utlandsuppdrag att minska, kanske till noll, efter Afghanistan. Sveriges militära förmåga har hållits uppe av erfarenheter under Nato- eller FN-flagg. Framöver måste försvaret bygga på egen kompetens. Militäryrket måste locka ”the best and the brightest.”
För det andra är Sveriges militära time-out slut. Den ryska gasledningen Nord Stream går utanför Gotland i den svenska ekonomiska zonen. Där är Sverige enligt folkrätten skyldigt att skydda installationer och upprätthålla ordningen. Annars har ägaren till ledningen, Ryssland och Tyskland rätt att göra det. Sverige har inga förband på Gotland och små marina styrkor. I en tillspetsad politisk situation har vi små möjligheter att hindra rysk eller tysk närvaro i vår ekonomiska zon.
Man kan invända, att ett sådant scenario är osannolikt. Det är att måla fan på väggen. Men militär planering handlar om att rusta sig för det omöjliga eller det värsta tänkbara. Ska vi klara oss med minsta möjliga försvar, får det inte bestå av ungdomar, som inte ens kom upp i gymnasiet. Det måste finnas en bättre lösning.